Drömmar KAN bli verklighet!
En ljugpotta eller en "nervis", det är frågan.
Vilken bra dag!
Det blev till att käka en stadig frukost för att sedan spendera dagen i trädgården.
Jag hann klippa gräset för första gången denn säsongen, fick flyttat mina land så att inte grävmaskinen mejjar ner dem. Sen får vi väl se om mina jordgubbar, gräslök och annat mumsigt klarar flytten, men det återstår att se. I värsta fall så får jag väl göra om dårrå. :-)
Rabatterna har fått en massa kärlek också, vilket var tok-behövligt.
Senare på eftermiddagen bestämde vi oss för att ge oss ut på en liten "raggarrunda" med våran "lille" Dodge. Idag var det dags för mig att provköra den röda pärlan. Den 7 juni ska jag ha 5 spralliga, glada studenter i bilen, så det kan vara bra att lära sig hur den fungerar. :-)
Vi körde till Tobbes jobb i Håby för han hade glömt något i lastbilen. När vi ändå var där så passade jag på att smita upp i hytten för att ratta lite. Herre jösses, vad liten jag kände mig! Men det var kul att se hur Tobbes värld ser ut när han är jobbet.
Japp, studiebesöket var över och det var dags att styra kosan tillbaka till Bokenäs.
På hemvägen kändes det mycket lugnare att köra, så det kommer gå finfint!
Nu blir det ut och mäta hus inför bygget.... Inte så skoj, men väldigt nödvändigt!
Min lille "truckergirl"
Det körde ihop sig en smula med sjukdomar, personal och personalens barn denna vecka, så Emma fick helt enkelt haka på pappa. Hon var inte ett dugg missnöjd med detta! Väskan packades snabbt men noggrant minsann. Jag pratade med henne nu när jag kom hem från jobbet och ett blixtbesök hos en vän. Emma berättade att hon " har packat ner rena underkläder, tandborsten, "Lalla" (Emmas älsklingsnalle), "Kurtan" (Emmas gosehund)" och så tog Emma en liten paus i sitt talande och som grädden på moset, så utbrister hon: "ja, och morötter såklart!". Hon ÄLSKAR morötter! :-)
OBS!! Detta är inte Tobbes lastbil. har lånat från Google.
Pappa hade köpt lite bullar och choklad, så jag tror inte det går någon nöd på min Emmsan!!
Jag och Adam, vi myste med att baka "Kärleksmums", som vi smaskade på efter kvällsmaten! Jättegott!
Nu ligger lilleman och snusar. Han måste ju ladda batterierna för imorgon bär det av till hans nya kompis efter skolan! De har verkligen hittat varandra! Det värmer i mammahjärtat, helt klart!
Ha en go kväll! Det ska jag ha, för på tisdagaskvällarna är det massa bra serier! :-)
Wohoo! Här går det banne mig undan!
Jag är änna helt slut i nerverna efter denna dag. Ja, i onsdags så upptäckte jag att jag hade missat ett engelskaprov...SATAN på ren svenska! Ok, detta måste väl ändå gå och lösa....hoppades jag.
Jag skrev ett mail till min lärare som naturligtvis hade saknat mig på provet, men vi skulle lösa detta tillsammans. Puh!
Idag, när jag hade lämnat av Emma på skolan, åkte jag som vanligt till min lille farmor och farfar. Torsdagar och fredagar går åt till dem. Allt gick fint där, inga krämper som var värre än vanligt. Gott att det kan stå still för dem ett tag.
Klockan rusade iväg och jag gasade iväg till skolan. Kubbade in till receptionen för att be om hjälp med provbokning på First Class (skolans kommunikationsprogram). Ut kommer en riktigt otrevlig, slö fan, som förmodligen redan var pissesur för hon var tvungen att lyfta på sitt arlse. Hon gav mig en sur blick och sa: "Ja?". Ungefär som "och vad vill du då???!!!. Detta triggade igång mig så klart, sån är jag. Jag bad SNÄLLT om hjälp, men fick till svar att sådant gör de inte för elever. jag svarade henne att jag tyckte detta svaret var otroligt otrevligt och konstigt, med tanke på att det är för eleverna de sitter i receptionen, men, men.... Hon kanske inte hade fattat sina arbetsuppgifter, den lilla surfittan, vad vet jag.
Förbannad stegade jag ut därifrån och ser hur världen plötsligt blir suddig. Jahap, då var det dags för lite lipingtime då ja. ja, ja... Jag sprang upp för trapperna till Emma (min lärare) och hoppades hårdare och hårdare för varje steg jag trampade på, att hon skulle vara själv, för jag behövde verkligen få fixat detta.
Jag öppnar dörren och där sitter hon! Komvux egna ängel! Hon tittade upp från sin dator och skiner upp när hon ser mig. men hon ser snabbt att ögonen är röda och andningen är maxad. Hon fattade direkt att ett par vänliga ord skulle vara på sin plats. Hon frågade om jag var stressad över det missade provet, och då kom det mer tårar. Jäkla lipsill, tänkte för mig själv. Att jag alltid ska göra bort mig! Men nu gick det inte att stoppa. Snyftande försökte jag få fram att så var fallet och att jag inte vet hur jag ska lösa det hela. Hon tittar snällt på mig och säger: "Om du känner att du är redo så får du gärna göra provet idag, nu". Jag drar en djuuup suck och tackar så hemskt mycket för vänligheten. Vid detta tillfälle känner jag mig ungefär som 5 centimeter hög...
Jag torkade mina tårar och började tänka. Och jag TROR att jag klarade mig. jag fick även tillbaka mina andra uppgifter och de klarade jag med glans! Emma tittade på mig och så sa hon:" Du är en mycket bra elev, noggrann och tar studierna på allavr. Du är alltid glad och sprider enrgi i klassrummet. Detta kommer bli bra, Anna!" Ett mycket bra avslut på en helsnurrig och "blöt" morgon, gott folk!
Nu tar jag helg, för nu tyar jag icke mer!
Krama varandra!!
En fantastisk dag!
Igår hade jag och barnen en hel-ledig dag eftersom skolan är stängd pga påsklov. Så jag, Adam och Emma bestämde oss för att ta en tripp till badhuset i Uddevalla. Sagt och packat! Vi var där klockan 9.15, vi står i omklädningsrummet och gör oss iordning.....och kan inte hitta min baddräckt. Ett litet tröttsamt flabb kom ur mig och drog på mig kläderna igen. Traskade ut till receptionen och bad om att få hyra en baddräkt. Nemas problemas och bara en tia fattigare. Ja, då var det dags för nya tag in i duschen. På fredagar är det i vanliga fall baby-sim, så bassängen är VARM OCH GO!! Sweet! Men det var trångt i vattnet men helt klart under kontroll.
Adam är en kille som varit totalt livrädd för att doppa huvudet under vatten.
Ingen simskola i världen har fungerat. Han har älskat att bada så länge som vattnet stannar under hans hals, sen kom paniken. Skolan har åkt in vid tre tillfällen till badhuset för simlärning, och det har verkligen hjälp jättemycket! Nu, sista gången de var där så måste "isen har spruckit" på riktigt. Pysen var som ett sjöodjur i vattnet! Han tog 4 märken, helt på eget initativ! Stolt som en tupp! Han är jättebra på ryggsim och magsim och flyta är en klar favorit! Han fick för sig att han skulle ta järnmärket.... då isade blodet i mamma! DYKA rätt ner i kallt vatten från en meter (bland annat).... Ja, ja, vi gick till stora bassängen, och jag TVINGADE ner mig själv i den kalla bassängen (jämfört med den uppvärmda). bara det tog en stund, men barnen hejjade på sin badkruka till mamma. :) Ok, Adam gör sig redo, simglasögonen på, badbrallorna åtknutna...ååå, dyk! Jädrar i lådan! 3 gånger gör pysen detta!! För att han inte varit nöjd med de två första.... go figure liksom! Mamman börjar bli blå, och känner att jag har spänt mig en del över dyket, så nu var det dags att hoppa i den varma igen! Åh, sicken go känsla! Emma tog 2 märken men var mer chill med det.
Hon är mer lugn som en filbunke när det kommer till sånt. Allt är en lek och livet lyser i hennes ögon. Hon har alltid älskat vatten och har varit mer under än över! Hennes favvo är att leka delfin i vattnet...och det skvätter bra! :) Emma älskar att crowla och hon får upp en nedrans fart alltså! Undrar om d vill bli simmare tro? Ja, det får tiden utvisa!
Vi åkte hem vid 13-tiden, med smarrigt skrumpna fingrar! :-))
Hm... att infoga bilder fungerar inte värstans bra idag....
Söndag, men ändå ingen söndagsågren!
I skrivande stund sitter jag i min gosiga soffa mitt i solen och värmer mig. Livet har varit styggare mot mig vågar jag påstå, mina vänner.
Men jag borde ju egentligen vara ute i trädgården för att elda, rensa efter trädkapningar, fortsätta planera utbyggnad av vårat lilla hus etc..... men det gör jag nog inte idag.
Jag sitter och funderar på om jag ska sova en stund kanske.... Ja, vi får se hur jag gör med den saken.
Det är vid sådana här lediga tillfällen som kroppen verkligen skriker efter vila känner jag och det är ju viktigt att lyssna på kroppen har jag lärt mig. :-)
Jag sitter och funderar över min lilla framtid också. Kan det bli ett par år på högskolan för mig med start till hösten tro? Ja, det är inget jag kan påverka i nuläget ändå, men det är lite kul att drömma sig bort i alla fall.
Och hoppas såklart!
Jaja, nu ska jag nog ta tag i lite engelska, för det blev jag plötsligt så sugen på! Bäst att ta till vara på tillfället!
Ha en go och lugn söndag!!
Årets påskfirande
Ja, denna påsken består ju inte utav ett äckligt godisplockande på Karamellkungen (Candyking), så i år blir det tid till nära och kära. 
Första stoppet blir till farmor och farfar. På hemmet där de bor har personalen fixat till lite god påsklunch och lite underhållning. Ska bli mysigt!
Nästa stopp blir hos lilla mamma. Där ska barnen när mormor inte ser på, gömma ett ägg som hon sedan ska få leta upp. Hi hi!!
Nästa stopp HEM! Vid det laget är vi nog jättetrötta och laka, så det blir nog en liten film och soffmys resten av kvällen.
Ha en fin påsk alla!!
Ät ägg så får du skägg!! Tänk på det alla tonårsgrabbar ute i världen!
Puh! Hur ska detta sluta, tro?
Plugget, jobbet, familjen, farmor och farfar, hemmet....och lääääängst ner på listan kommer jag. The story of my life kan man säga.
Vet ni, ibland önskar jag att jag hade två dagar i veckan som jag bara kunde stänga av mina känslor. Jag har alldeles för mycket empati inplanterat i min kropp/sinne. Bär på tok för mycket av andras bekymmer hela tiden.
Puh! Hur ska detta sluta, tro? Det svämmar över kan man väl säga.
Jag har börjat få väldigt ont i mina handleder och i ryggen. Händerna liksom slutar fungera ibland och det skrämmer mig väldigt måste jag erkänna. Jag TROR att det kan bero på stressen som jag orsakat IGEN, men inget jag vet för säkerhet. Jag vet att jag måste sluta stressa och jaga upp mig, men jag vet inte HUR! Naturligtvis känner jag panik över detta, för jag känner att jag inte mår gott av det. Hur i all sin dar bär man sig åt?
Jag är ständigt orolig, stressad, sover knasigt, har inte riktigt lust till något egentligen..... Och jag vet så väl att detta inte är ok, men jag vet inget annat. Jag kan inte få stopp på detta beteendet.
Jag låg i sängen häromdagen och känner hur kroppen domnar bort. Jag kunde bara vrida på huvudet, allt annat var ur funktion. Fatta att jag blev totalt vettskrämd!
Fasen! Ett ständigt återkommand eproblem, detta här med stressen...
Och så saknar jag min Tobbe också!!
Men snart är vi lediga i dagarna fyra, och då ska det gosas så skjortan står rätt ut!!
Var rädd om dig och dina nära!! <3
All peopled out!
Usch!
Idag vaknade jag och kände starkt att jag bara vill låsa in mig, titta på en bra film och käka chips. Men eftersom allt annat ständigt går före en själv, så blir det storhandling och lek för barnen och städ/tvätt för mamma. Allt sånt som jag inte hunnit göra förrens idag.
Men vad tusan, man får se det på den ljusa sidan! Jag kan göra alla dessa saker, för min kropp/sinne är med mig.
Men ibland så önskar jag att jag kunde välja helt appropå.... Och just idag känner jag inte någon tacksamhet, bara trök!
Men så får det vara idag, man behöver de dagarna också.
En svår tid.
Farmor och farfar har fått en jättefin lägenhet på ett servicehem i Uddevalla. De hade jättetur för de fick i det området de hade önskat. När man står på deras balkong så ser man deras gamla hem. Supernära alltså.
Personalen är KANON!!! De är mjuka och har lätt till skratt, lugna och pratar inte med de gamla som om de vore tomma i bollen. De hyser stor respekt mot de boende och deras nära och kära. I torsdags gick flyttlasset och pappa och hans bror körde från den gamla lägenheten och jag packade upp i den nya. Allt gick ganska bra faktiskt. Personalen kom in och hälsade farmor (farfar är fortfarande på sjukhus) varmt välkommen och fixade handledslarm etc. De kom ungefär var 30 minut för att verkligen visa farmor att hon absolut inte är ensam och att det är ett tryggt ställe. Vi packade upp och grejade, men så plötsligt ramlar farmor handlöst in i badrummet och drar i bakhuvudet. Hon ramlar ganska ofta och emellanåt slår hon sig riktigt illa. Jag skrek: HJÄLP, HJÄLP!!!!!!! Jag fick hjälp att få upp henne och sköterskorna gick till husets doktor för blodtryck och koll i hennes ögon etc. Då brast det för mig....fullkomligt! I månader har jag gått och spänt mig för att de har varit ensamma i sin gamla lägenhet och vad som helst kan hända. De hade ju hemtjänst som också var kanon, men de var ju alltid lite längre bort. Men kanonpersonal, verkligen!! Så, visst, nu släppte väl kanske massa spänningar och annat krafs. Men farmors sköterska fick ta han om mig och prata med mig. Hon berättade att dessa tårar kan komma för att man mer eller mindre lämnar över sin goa farmor i andras händer. I händer som man aldrig träffat. Man liksom tappar kontrollen. Jag grät och grät och grätt. Kroppen började darra som ett asplöv och jag fick inte stopp på det. En ångestattack var beställd och den gick inte att returnera. För de som har panikångest vet hur mycket energi det tar av en, man blir som urvriden trasa. Jag fick samlat ihop mig och det var dags för farmor att äta, och klockan var såpass att vi var tvungna att åka hem. Billfärden hem gick bra, nattning av barnen också, men när jag sedan gick in för att ta en dusch, då kändes det som om en känslobomb höll på att explodera inom mig och jag grät och grät igen. jag grät tills jag inte fick någon luft. Till slut kände Tobbe att, nu var det inte bara tårar utan nu svimmar hon snart. Så han plockar ur mig ur duschen och pratar med mig. I bröstet och i halsen så kändes det som om nån satt på mig, som att försöka andas genom ett sugrör. Vidrigt!
Igår åkte jag till farmor och började plocka lite till i lägenheten, och ett tu tre så hade hon ramlat igen, men denna gången tog jag den väldigt lugnt och tryckte på larmet och, jag skojar inte, 5 sekunder senare var det två sköterskor på plats. efter en koll på farmor så gav vi oss ut på en shoppingrunda och lite andra ärenden. Det gick jättebra, så den dagen kändes det ok att lämna henne till sköterskorna.
Idag åkte vi dit för lite gardinuppsättning och tavelupphängning etc. Hon verkade mer lugn idag, så jag hoppas hon börjar bo in sig! Hon tycker om att äta i matsalen och hon har träffat på sina gamla grannar (komiskt), så de börjar stanna i korridoren och "prata" (farmor har inte talet längre på grund av proppar i hjärnan). Farmor skriver på lappar och de andra talar tillbaka. Verkar fungera bra. :)
Men fy vad ont det gör i hjärtat! Allt detta har gjort att deras åldrande har blivit så abstrakt.
Ruggigt, på riktigt!
Jag har haft en stor ångestkänsla i magen sen dess och kan inte skaka av mig den.
Jag har haft svårt att äta, svårt att slappna av och har värk i mina axlar för jag omedveten spänt mig.
Jag vill inte ha någon som helst koppling till denna händelse, någonsin, men vad fasen ska man göra?? Nu är det som det är.
Jag vet faktiskt inte vad jag är rädd för, jag vet inte ens om jag är särskilt rädd, kanske bara frustrerad över att jag aldrig kan bli fri från skiten!
Åh!! Det retar mig!!!
Hur i hela friden gör man?!
Detta inlägget vet jag inte hur jag ska skriva, faktiskt. Hur jag än uttalar mig så trampar jag på alla tio tår. Men jag måste verkligen skriva av mig för det känns som om hur jag än vrider och vänder på mig, så är ingen nöjd. Frågan som jag ställer till mig själv är, vad gör jag för fel eftersom jag ALDRIG, verkligen ALDRIG lyckas göra något rätt?!
Jag arbetar och kämpar så jäkla hårt att försöka arbeta som en förskollärare, fast jag "bara" är en barnskötare. Allt jag gör tar tusen år längre pga att jag samtidigt måste läsa på om hur jag ska gå till väga eftersom jag inte läst på högskolan.
På mina lediga stunder hjälper jag min farmor och farfar med bankärenden, handling, städ, promenader etc. Samtitgt ska jag ha mitt eget hem under stenhård kontroll, barnen ska ha sitt, engelskaläxorna måste göras, annars har jag kastat bort en hel jävla termin till ingen nytta.
Men ändå så lyckas jag inte att göra rätt (jo, på jobbet). Jag har bestämt mig för att släppa hemmets alla måsten och fokusera mig på det viktiga just nu. Nämligen barnen (fast de är viktiga JÄMT) och mina studier. Mina studier är otroligt viktiga för mig, för jag behöver dem samt att det känns som det är det enda jag har som är MITT, bara MITT. Jag tycker det är kul och jag är jäkligt bra på engelska. Men så klart så ska jag bli himla mycket bättre under terminens gång. Men det är inte populärt att jag inte sköter hemmet som en jäkla hemmafru. Det skapar sura miner... Samtidigt som man ska ro hem allt i land med jobb, barn, studier, så ska man vakna varje jävla helvetes dag med ett strålande leende och alltid vara så satans stöttande!
Jag är EN människa som redan nosat på den jäkla "väggen" som alla tjatar om. Jag vill inte dit igen, men det är förbannat nära nu. Jag känner det i mig och jag vill av hela mitt hjärta dra i handbromsen, men det är precis som om det inte är tillåtet.
När jag kommer hem så vill jag bara vara med barnen, natta dem och sedan gräva ner mig i min engelska. INTE gräva ner mig i ett jävla diskberg, tvättberg, måsten! Går världen under om disken får stå en dag? NEJ för fan!! Det har slutat störa mig, och det känns så gott att ÄNTLIGEN ha nått dit. Det har tagit mig flera år, att skaka av mig denna hemska "perfekta livsstilen". och när jag äntligen lyckas, då är det helt plötsligt inte ok.
Som sagt, jag är jäkligt trött på min livssituation och jag ska lösa den på ett eller annat sätt.
Vilken lättnad!
Denna dagen har varit en mycket bra dag (men huvudvärken är min underbara följeslagare).
Jag har sänkt min tjänst till 80 % från den 1 februari. Jag blir ledig varje fredag, vilket innebär att jag kan vara i skolan och läsa mer matte. Komvux har en kurs som heter "Mera matte" och den hade nog passat mig som handen i en handske. Detta fungerar som ett komplement till matte b, så jag ökar mina chanser.....för det behöver jag vill jag lova!
Javisst förlorar man lite "flis" på detta sätt, MEN om jag inte hade gjort detta då hade jag sprungit raka vägen in i tegelväggen, och det gör så snablans ont, och inte sjutton betalar Försäkringskassan ut några svindlande summor inte!
Nä, jag vinner en hel del på detta, det är jag övertygad om!
Jag vill tacka min arbetskollega, Sofia för att du är så enveten! Jag har mött min överman kan man säga. :-))
Vi hade en diskution om ditt och datt och till slut så var det bestämt och beslutet taget.
Så tack Fia!!
Sen vill jag tacka min andra goa arbetskollega, Mimmi! Hon är ortoligt omtänksam och värnar också om andras välmående. Ett stort tack till dig också Mimmi!
Och sen har vi den goa "köksan" också! Hon gör mig glad bara jag hör hennes röst! Och maten smakar Kanon!!
Hipp hipp hurra för er!
På dessa moln svävar jag just nu!
Nu har jag ont i skallen för att en massa problem har löst sig och en säck med spänningar har släppt.
Ha! Aldrig får man vara riktigt glad! (som farmor alltid sa) :-)
Anmälan till Högskoleprovet.....Check!
Japp! Då var det klart!
Lördagen den 31 mars sitter jag i en lokal i Uddevalla och svettas, knaprar frukt och pimplar vatten heeeela lååååånga dagen. Och jag får betala för det också. 350 rikstaler kostade detta lördagsnöje minsann. :-)
Känns fint detta, men frågan är om jag ska bry mig om att träna på de gamla proven eller om jag bara ska komma som "jag är" liksom..... Ja, vi får se på det.
200 km/tim
Ja, var ska jag börja i detta inlägget?
Jag fick gå hem från mitt jobb idag för att jag inte kunde skaka av mig den största migränattacken nånsin!
I fyra veckors tid har jag haft huvudvärk, illamående och yrsel. Ärligt talat så har jag inte tänk jättemycket på det för jag vet hurdan jag är som person. Stressig, hyper, hispig....ja, du fattar nog melodin.
Jag har ett kontrollbehov som inte är av denna värld. Om inte jag gör saker och ting, ja, då blir det ju liksom inte bra förstår du väl!
Jag vet så väl om hur jag fungerar och vad möjliga följder blir om jag inte passar mig, tja, för mig själv helt enkelt. Men lär jag mig?? Ja, en liten stund, men jag glömmer fasligt fort.
Jag arbetar 100 % på, som tur är, en himlans go arbetsplats. En kväll i veckan sitter jag i skolbänken och svettas. Matte B-betyget måste upp annars är jag tillbaka till ruta 1. Utan matte B=ingen högskola. Ingen högskola=inget jobb. Inget jobb=bo i papperskorg! Men nån press har jag absolut inte på mig själv, nähä då!
FAANN!!!!!Hur ska jag ro hem detta i land? Jag har haft en klump i magen inför matten, för jag vet med mig, (jag är realist sörrö!) att jag inte är något mattesnille. Det gör liksom inte saken lättare att det är 12 år sedan jag över huvudtaget satt i skolan.
Det som gör mig lätt förbannad på hela situationen, är varför jag inte kan ha många bollar i luften längre. Jag dukar under lite väl fort. Det känns nästan som om jag är gjord av porslin. jag kraschar sönder, och limmar ihop mig, kraschar isönder, och limmar ihop mig. Ja, du fattar poängen.
Frågan jag ställer mig är, hur ska jag någonsin lyckas få ner kraven på mig själv. Om jag inte klarar matten, vad händer då? Stannar allt verkligen upp då? Jag menar inte att ja ska ta matten med en klackspark, men det är ju inte hela världen om jag inte ror hem den i land, även om jag absolut ska försöka.
I dagsläget när det gäller hemmastudierna, så tar det timvis för mig med en sida. Vi har 9 sidor i veckan ungefär som vi ska tragla hemma. Jag hoppas innerligt att poletten som alla tjatar om ska trilla ner snart....
Sen är det jobbet som vägrar lämna huvudet fast min arbetstid är slut för dagen.
Min familj, mina barn vill jag ju också hinna med ABSOLUT!! Jag har faktiskt tagit ut lite semesterdagar lite här och lite där, för att jag ska kunna avsätta dessa dagar till mina barn. 
Jag skäms som en hund, för det känns som om jag bara nattar dem hela tiden och drar upp dem ur sina varma sängar för det är dags för vardagen ytterligare en dag. Men emellan där då? Nä, då ser de inte röken av mig. Visserligen är ju deras pappa med i bilden och är med dem, men det hjälper inte mina feelings i mitt mammahjärta. Eller jo, det känns jätteskönt att de har en förälder att luta sig mot.
Måndagar är jag alltid sen. Då kommer jag hem när de precis ska somna för natten.
Tisdag, jag då är jag som ett utsketet äpple efter måndagens sena kväll. Det blir en godnattsaga, lite gos, lite uppdatering om deras dag i skolan etc etc. Sen släcker vi lampan och det var dgas för sömn igen.
Onsdag, då är dte jobb hela långa dagen, direkt efter jobbet drar jag min kos till skolan. Där är jag fram till 20.00 och r alltså hemma vid 20.30=barnen är i sina sängar IGEN.
Torsdag, slutar jag visserligen redan klockan 13.00, men då ska ju matteläxan betas av, tvättberget måste minskas, mat ska lagas, barnens läxor ska göras, väskor ska packas etc etc.
Fredagar arbetar jag lite olika tider. Men det är den dagen jag hela tiden längtar till. Ja, det kanske är typiskt svenskt det där med fredagsmys, men det skiter jag i, för då sitter vi och äter gott, tittar på nån film banrne har valt, och vi gör inget annat. Bara sitter och gosar. Det rä de stunderna som jag tankar mig knökfull inför nästa vecka, för då börjar allt om igen.
Jag försöker absolut se ljusglimtarna i vardagen alltså, så jag håller inte på att bli deprimerad eller nåt sånt, men ibland så kryper frustratinen på mig.
Ja, nu har jag vetilerat lite granna, och det känns väl så där måste jag säga. Se det ljusa i det hela och köra på, det är nog det enda man kan göra faktiskt.
Snart är jag en elev.
Då ska jag infinna mig i skolan 8.30. Jag har packat ner anteckningsblock, sanslöst många pennor, suddgummi, kalendern, frukt, vattenflaska, tuggummi (det ökar min koncentrationsförmåga).
Själva matematiken börjar inte förrens på onsdag, men imorgon är en viktig dag. Mycket information, mattebok ska inköpas, sal ska hittas.....ja, lite sånt.
Jag trodde inte för mitt liv att jag skulle känna en sådan "taggad" känsla inför matten, inför att sätta mig i skolbänken igen. Men jag är extas! Jag tar ett steg framåt i mitt liv, Jag utvecklas.
Men jag är samtidigt orolig, eftersom matte aldrig har varit min starka sida. Fast jag måste ju tänka som så här att det faktisk är 11 år sedan jag satt i en skolbänk. Skolan har gått framåt och jag har vuxit som person. Det är helt andra odds idag!
Adam tittade på mig igår och så sa han: "Mamma, om du blir ledsen när du gör dina läxor så ska jag krama dig och säga att du fixar detta, precis som du gör när jag är ledsen över mina läxor. Man måste kämpa på lite vettu ju". :)
Släng gärna iväg en liten stöttande tanke imorgon. :)
En bit närmare drömmen
Och det verkar bli ett aktivt år. Jag tar nya tag med matten på komvux och har gett mig "pip" på att jag ska klara den!! Mitt nästa mål är högskolan, men det målet puttar jag bort lite för att lämna så mycket plats som möjligt för matten. På måndag är det upprop (så jag msåte ta ledigt...), studieteknik-snack etc. Ska bli jättekul, men jag är vettskrämd över att jag ska gå fel och komma försent. Hur bra ser det ut??
Tack vare mina snälla jobbarkompisar så kan jag plugga. Vi hade dagen innan satt vårat nya schema för denna terminen.....dagen efter fick de sätta sig och göra om det. Mitt arbetspass krockade med lektionerna.
Det var länge sedan jag kände mig så dum, men jag MÅSTE få fixat matten, annars kommer jag ingenstans.
Det fattade ju mina godingar till jobbarkompisar, så det var inte ens upp till disskution liksom. Tack till er båda!!
Ok, igår kväll slog det mig! Jag måste skaffa miniräknare, räkneblock, märkpennor.... Pulsen ökade kraftigt!
Men jag andades i fyrkant som jag en gång lärt mig och jag hann tänka efter. I morgon är det jag som åker på en liten shoppingtur, så det så! Miniräknare får jag låna av min goa kompis, Monica, denna terminen! Tur, för de kostar inte gratis.
Jag har hittat mycket bra avslappningsmusik som tydligen hjälper koncentrationen, så det är också värt att satsa på tycker jag.
Men det är en sak som oroar mig lite. PÅ schemat stod det två namn på lärare..... Mm, ja, det blir säkert bra det med. Jag tänker lite på betygsättningen.....
Hoppas jag lär känna nån/några trevliga "peeps", det hade ju varit kalas det!
Positive thinking, Anna, positive thinking!!!!!!!
Får jag lov att önska?
Min farmor och farfar är till åren nu och deras hälsa har försämrats i rasande hastighet.
Farmor har fått proppar i hjärnan som har gjort att hon har tappat talet helt och hållet. Hon skriver på sina lappar för att göra sig förstådd.
Hon har fått yrsel som gör att hon faller ofta. Det har blivit många slag mot huvudet vilket resulterar i att hon inte längre är riktigt "med". Hon svävar med blicken och hennes ögon har tappat gnistan. Det var inte förrens igår som jag faktiskt såg att det blänkte till när Emma gav henne en bamsekram!
För farmor, som alltid varit en sådan otroligt social person, så är ju detta med talet så hemskt för henne!
Farfar måste gå med syrgas hela tiden, sova med den etc. Han var med och firade jul med oss hos min bror, och då märkte vi att han inte var allt för pigg, men hans vilja hade övertaget över hälsan.
När min bror körde hem dem sedan på kvällen, så tog det 40 minuter att få farfar ut från bilen in till deras lägenhet.....med syrgasen.
Idag ringde min bror mig och berättade att farfar fick åka akut till sjukhuset igen pga andningen.
Min farfar är en gammal sjöman som alltid har visat en stenhård yta. Man grinar inte, man äter inte frukost i pyjamas etc etc. Mycket auktoritär kan man nog säga. Jag har ALDRIG sett min farfar gråta, inte en enda gång. Men sedan hans andning har försämrats så har han blivit väldigt ledsen. Fy vad hemskt det är att se sin tuffing till farfar vara ledsen.
Min önskan är att de ska få somna in och få frid.....är det hemskt av mig att önska detta?
Det känns som om hela mitt hjärta är fullt av gråsten....
Jul, jul, strålande jul! Eller?
Varje jul så tänker jag på alla barn som inte har detta previlegium att ha en gran, en varm soffa, lite klappar under granen.... Alla dessa barn som dess värre har föräldrar som kanske inte borde ha blivit just det, föräldrar.
Barn som förknippar julen med allt annat än glädje.
En tanke räcker inte, det gör inte en människa glad, men vad tusan ska man göra?
Alla barn har rätt till en härlig jul....ja, till en bra uppväxt överlag.
Hur blev det så att vissa är föräldramaterial medans andra inte ens kan ta hand om sina dammråttor?
