Innanför Annas panna!

Ni vet att man kan ju känna dödsångest, eller hur? Men de senaste dagarna har jag känt åldersångest.
Farmor och farfar har fått en jättefin lägenhet på ett servicehem i Uddevalla. De hade jättetur för de fick i det området de hade önskat. När man står på deras balkong så ser man deras gamla hem. Supernära alltså.
Personalen är KANON!!! De är mjuka och har lätt till skratt, lugna och pratar inte med de gamla som om de vore tomma i bollen. De hyser stor respekt mot de boende och deras nära och kära. I torsdags gick flyttlasset och pappa och hans bror körde från den gamla lägenheten och jag packade upp i den nya. Allt gick ganska bra faktiskt. Personalen kom in och hälsade farmor (farfar är fortfarande på sjukhus) varmt välkommen och fixade handledslarm etc. De kom ungefär var 30 minut för att verkligen visa farmor att hon absolut inte är ensam och att det är ett tryggt ställe. Vi packade upp och grejade, men så plötsligt ramlar farmor handlöst in i badrummet och drar i bakhuvudet. Hon ramlar ganska ofta och emellanåt slår hon sig riktigt illa. Jag skrek: HJÄLP, HJÄLP!!!!!!! Jag fick hjälp att få upp henne och sköterskorna gick till husets doktor för blodtryck och koll i hennes ögon etc. Då brast det för mig....fullkomligt! I månader har jag gått och spänt mig för att de har varit ensamma i sin gamla lägenhet och vad som helst kan hända. De hade ju hemtjänst som också var kanon, men de var ju alltid lite längre bort. Men kanonpersonal, verkligen!! Så, visst, nu släppte väl kanske massa spänningar och annat krafs. Men farmors sköterska fick ta han om mig och prata med mig. Hon berättade att dessa tårar kan komma för att man mer eller mindre lämnar över sin goa farmor i andras händer. I händer som man aldrig träffat. Man liksom tappar kontrollen. Jag grät och grät och grätt. Kroppen började darra som ett asplöv och jag fick inte stopp på det. En ångestattack var beställd och den gick inte att returnera. För de som har panikångest vet hur mycket energi det tar av en, man blir som urvriden trasa. Jag fick samlat ihop mig och det var dags för farmor att äta, och klockan var såpass att vi var tvungna att åka hem. Billfärden hem gick bra, nattning av barnen också, men när jag sedan gick in för att ta en dusch, då kändes det som om en känslobomb höll på att explodera inom mig och jag grät och grät igen. jag grät tills jag inte fick någon luft. Till slut kände Tobbe att, nu var det inte bara tårar utan nu svimmar hon snart. Så han plockar ur mig ur duschen och pratar med mig. I bröstet och i halsen så kändes det som om nån satt på mig, som att försöka andas genom ett sugrör. Vidrigt!
Igår åkte jag till farmor och började plocka lite till i lägenheten, och ett tu tre så hade hon ramlat igen, men denna gången tog jag den väldigt lugnt och tryckte på larmet och, jag skojar inte, 5 sekunder senare var det två sköterskor på plats. efter en koll på farmor så gav vi oss ut på en shoppingrunda och lite andra ärenden. Det gick jättebra, så den dagen kändes det ok att lämna henne till sköterskorna.
Idag åkte vi dit för lite gardinuppsättning och tavelupphängning etc. Hon verkade mer lugn idag, så jag hoppas hon börjar bo in sig! Hon tycker om att äta i matsalen och hon har träffat på sina gamla grannar (komiskt), så de börjar stanna i korridoren och "prata" (farmor har inte talet längre på grund av proppar i hjärnan). Farmor skriver på lappar och de andra talar tillbaka. Verkar fungera bra. :)

Men fy vad ont det gör i hjärtat! Allt detta har gjort att deras åldrande har blivit så abstrakt.