Innanför Annas panna!

Ja, detta är ett återkommande frågan hos familjen Forsblad. När Adam var 6 år kom det "lögner" ur munnen så fort han öppnade den och nu är det Emmas tur. Hennes fantasi skenade iväg andra terminen i Förskoleklassen.

Anledningen till att jag sätter " vid ordet lögner, är för att jag undrar om det verkliegn är just det, lögner. Kan en 6-åring verkligen ljuga för egen vinnings skull? Jag, som förälder, tog mig en stor titt på mig själv i dag morse när jag vaknade och började dagens funderingar. Hur bemöter jag Emma när hon "ljuger"? Är det jag som är skälet till att hon drar rövare? Jag menar, vågar hon inte säga som det är pga mitt humör, min reaktion? Ja, jag kom fram till i alla fall att jag ska VERKLIGEN försöka tänka 10 steg längre i nästa "lögn"situation, den saken är klar!

 

Jag har "googlat" en hel del om detta och blir bara mer snurrig i bollen. Det finns så många olika åsikter, tankar och utlåtande (naturligtvis). Som förälder är det svårt att veta hur jag ska bemöta henne i dessa situationer, för jag vill visa henne respekt och ge henne tryggheten och känslan av att hon KAN berätta för mig....men samtidigt så blir det kaos inom mig för jag vill inte att hon ska "komma undan" med sina påhitt. Hon ommer alltid hem från skolan och beklagar sig över att hon aldrig får vara med, alla är dumma, ingen tyckte hon målade fint etc etc. Jag har suttit i möten med hennes lärare och de säger att detta inte stämmer. Hon har alltid kompisar och hon är en "ärligt" glad tjej i skolan och på fritids. De berättade också för mig att hon drar även "rövarehistorier" i skolan men gör inte så stor affär av det hela. Detta är tydligen en vanlig "åkomma" för 6-åringar. Det må så vara, men hur tusan förklarar jag för henne vad som hennes medmänniskor uppfattar som lögn och som hon uppfattar som sant?

 

Det stod på google att en 6-åring som "ljuger" är en smart unge, har kanonbra fantasi. Kanon! MEN hon hittar inte på berättelser om att hon har varit på månen och ska dit nästa vecka igen, utan hon hittar på om hur personer har varit mot henne etc. Det känns som om hon förösker säga något fast det blir så stort....och det kanske är stort för henne, det kan ju bara hon känna och vem är jag som tro mig ha rätten att tillrättavisa hennes känslor och upplevelser?

 

Någon som har blivit klokare under sina år med barn?