"Resan är målet"
Jag har haft en otroligt go lördag!
Barnen skulle till sin mormor denna helgen för massa julpyssel, bak och annat mys tillsammans med sina kusiner.
Tobbe och jag bestämde oss för att göra det vi båda tycker jättemycket om..... sätta oss i bilen och bara köra.
Inte till något speciellt mål utan åka runt och kika på nya ställen, hitta nya vägar och det viktigaste, att PRATA
med varandra ostört. Att få en ordetnlig inblick i varandras liv är jätteviktigt. I vardagen blir det snabba kast vid
spisen/matbordet om barnens skola, fritids, dans. Lite om hur varandras dagar har varit etc. Plastigt kan man väl
säga. Vi hinner inte eller orkar för dne delen att helt och hållet lyssna med båda öronen.
Så denna lördagen var guld värd.
Vi åkte till Sportshoppen i Grebbestad för lite inköp av tröjor och en jacka till mig som jag ska ha på jobbet.
Bara att kunna gå i lugn och ro och dra i lite klädtrasor, prova, känna efter ordentligt....ja, oj så gott!
Bara denna ljuva tystnaden som kan infinna sig i bilen.... ohh, mina öron uppskattade det nog till fullo. :)
Nu har Tobbe åkt till Trollhättan för att mingla med hans pluggpolare från Göteborg (de pluggade till lastbilskort).
Jag, ja, jag sitter i min one piece framför brasan (som Tobbe tände åt mig), och slappar for real kan man säga!
Helt ensam hemma..... Det mina vänner, händer inte allt för ofta!
Snälla, vad har jag gjort för något ont?!
Jag vill vakna upp imorgon och vara fri från min panikångest!
Jag vill bara leva mitt liv som en normal människa!
Vad har jag gjort för något ont!?
Amen!
Det gäller att hålla i hatten minsann!
I måndags så hade jag ett möte med min chef. Två veckor innan hade jag fått ett mail om denna daten och hon hade skrivit att jag skulle vara lugn för det vara bara positivt!
Men ändå så har jag varit orolig. Tänk om hon skulle tala om för mig att hon skulle plasera om mig till en annan förskola. Ja, massa tankar vandrade i mitt huvud. Men nyheten var att jag får lov att stanna på föskolan jag jobbar på tills den 23 juni!!!! Oh, jag blev så lättad att jag nästan började gråta. Jag älskar att gå till jobbet (fast ibland vill man ju bara dra täcket över huvudet). Jag har arbetat på MÅÅÅÅNGA förskolor, men ALDRIG en sådan här härlig. Personalen är toppen, föärldrar är gosiga och barnen, ja dessa barn!!
Men så var det det här med den däringa självkänslan! På vägen till jobbet, efter mötet med chefen, så satt jag och fick en klump i magen. Tänk om inte mina arbetaskollegor ville detta nu då....shit, undrar hur de kommer reagera när jag kläcker detta för dem. Men vid närmare tanke så fattade jag att min chef redan hade pratat med dem.
Så den känslan gick fort över.
Livet svänger kan man säga!
Huvudet på spiken
Ditt huvud är ditt hem – möblera det.— Arabiskt ordspråk
Det var allt för idag!
Post är bara så kul!
Tänk vad glad man bli av lite böcker, hörrni!
De böcker som ligger i övre raden kom idag! De andra tre är väl använda kan man säga!
Vilken känsla!
Jag besökte en affär (för att komma ut bland folk efter sjukan). jag gick där och lullade för jag letade inte efter något särskilt.
Det var en hel del kunder som gick i djupa disskutioner om gardiner, tavlor och allt annat. Ja, man kan väl säga att det var en hel affär full av pyntfascister! Ha ha ha!!
"Harklar mig", i alla fall, när jag gick där bland alla hyllor så ser jag på en man som sitter på en vilostol. han påminde väldigt mycket om ett kräk jag en gång råkat ut för. Eller en gång, snarare i två års tid.
Min gamla chef... Han tittar upp för han undrar väl vem det är som klackar runt i sina skor så det stör honom.
När hans blick når mitt ansikte så kastar han snabbt ner blicken i stengolvet och där stannar den. Han trivs inte i denna situationen! Jag därimot, finner mig i situationen och väljer att INTE titta bort. Jag känner hur mina steg blir lite provoserande för de saktar ner.
Jag tittar på honom och sniker honom så min höft kommer när hans axel. Han rycker till och jag skiner upp som en sol!
JAG HADE ÖVERTAGET!!!!
Ja, han hatar mig mer än pesten själv men det får stå för honom, stackarn.
Jag fortsatte min "tittashopping". Men av någon anledning så fanns det så otroligt mycket fina saker vid just de hyllorna där han satt, och jag var ju faktiskt där för att titta, eller hur?!
Jag kommer på mig själv att mitt hjärta slår helt normalt och jag finner en känsla av tillfredsställelse i kroppen.
Inombords så skrattade jag lite elakt...ja, du vet...MOAHAAHAHA!!!!!!
Ja, vad säger man....1-0 till MIG!!
Jobba, jobba, jobba.
Jag håller på, som några vet, på att arbeta stenhårt med min självkänsla.
Vissa dagar går det bättre, och vissa sämre, så är det bara.
Idag har jag tagit mig mycket tid till att läsa om självkänsla på nätet. Jag har tre kanonbra böcker hemma som jag plöjer igenom med jämna mellanrum, och tre till är på väg hem till mig.
Men att ta reda på mer råd, få reda på hur andra upplever den värld vi lever i hjälper mig.
För det första så känner jag mig inte så himlan ensam i mitt problem, för det andra så lär jag mig hur andra väljer att arbeta upp sin självkänsla.
Jag har ett otroligt stort och bra SJÄLVFÖRTROENDE, men en usel SJÄVKÄNSLA.
Jag kan alltså, helt ogenerat prata med främmande som kända människor, skratta och stå i, MEN i mitt huvud så rullar tankarna "Undrar vad denne personen tycker om mitt utseende, hur står jag egentligen, sträck på dig människa (jag), har jag en snorkråka som rymt, ser jag dum ut när jag försöker lyssna?)
Ja, si så där, hela tiden. Hur mycket tror du att jag hinner uppfatta av själva samtalet? Hur bra lyssnare är jag när jag är så otroligt självupptagen? Jag är självupptagen på ett jättedåligt sätt. Mycket tvivel, mycket tvivel...
Vissa dagar, då går jag rak i ryggen och tycker att jag är en kanonhäftig människa. Jag tvivlar inte allt för mycket på mig själv dessa dagar.
Jag önskar bara att de var fler.
När jag gick hos min superduktiga psykoteareput inne i Uddevalla, så fick jag jättemycket hjälp med att stärka mig som person. Att försöka sänka kraven på mig själv och faktiskt se till vad jag har gjort och inte tvärtom. Jag var en mycket långsam elev måste jag säga.
I och med min dåliga självkänsla, så har jag svårt att se mitt värde som människa. Jag har väldigt lite vänner, för jag kan inte förstå varför människor vill vara min vän. I stället för att påbörja en vänskap så puttar jag bort folk, isolerr mig när det börjar "utveckla sig". Jag klarar inte av det utan jag känner mig mest bara jobbig hela tiden.
Jag vill så gärna bli lärare, jag vill så gärna se världen men jag törs inte hela vägen fram.
Jag är rädd för att jag ska misslyckas. Det vill jag inte vara med om.
Och ännu värre, tänk om jag lyckas! Herregud!! Vilka krav jag får på mig då. Tänk och komma till jobbet en dag, och får reda på av chefen att de har sett igenom min bluff. Att jag bara är....jag....och ingen duktig lärare.
Jag är i ett stort behov av att vara "fröken duktig". Jag är någon när jag har gjort något kanon, inte annars.
Hinner jag inte med det jag lovat för någon annan eller mig själv så lägger jag i en till växel. Jag klarar inte av att INTE fixa det jag lovat. Hur skulle det se ut? Då ser jag ju ännu mera ut som ett misslyckande.
Jag jämför mig dagligen med andra människor. Detta gör ju att jag aldrig lyckas hitta MIG SJÄLV. Vad jag tycker om för kläder, musik, livvstil etc etc.
Pluss att jag jämför mig bara med människor som är i den tiden i livet som jag vill vara. Men för at jag ska komma dit så måste jag sluta tvivla på mig själv hela tiden.
Detta slåss jag med varje dag och jag ka inte för mitt liv förstå varför jag känner så här.
Om jag tänker efter riktigt hårt så har jag min familj som står bakom mig till 100%. De vänner som jag puttat bort, håller sig vid kanten och väntar på att jag ska säga något. Såkallade "vilande vänner".
Jag får mycket beröm och komplimanger för mitt arbete, min personlighet. Men jag tar inte in det. Jag kan inte.
För tänk om jag tar ner muren, säger "tack så mycket" och de skrattar och säger "Ha! Trodde du på det eller?!"
Nä, ve och fasa säger jag bara.
Att bli sjuk, att vara till besvär är något som skrämmer mig. Därav panikångesten.
Gud förbjude om jag skulle behöva gå ut från bion, och då störa de som tittar. Tänk och bli sjuk på en resa där folk måste hjälpa mig, tänk vad jag förstör för dem.
Nä, så stort värde har jag inte som människa att jag bara kan gå runt och bli sjuk så där och ställa till det för andra. (Hörde ni sarkasmen?)
Jag vet att det är tramsigt, men det är mitt bagage i livet. Och jag arbetar varje dag med att tömma den på trosor och kalsonger.
Jag måste sluta skämmas hela tiden och sträcka på mig. En dag kommer jag kunna det, men nu är inte den dagen.
Bla bla bla.....
Idag blev jag tvungen att ta det lilla lugna för jag fick den där gosiga magsjukan inatt.
Så idag har det varit jag och soffan mot världen kan man nog säga. :)
Jag har en hel del som tynger mina axlar nu för tiden.
Vi kan börja med en jäkligt ansträngd relation till min mamma. Jag har en person i mitt liv som ständigt tittar med missnöjda ögon, kläcker de mest ofattbara saker. Jag upplever henne som en kackerlacka i mitt hår som jag inte kan skaka av mig! Förbannat!!
Min farmor ligger på Näl för att hon tuppar av hela tiden. Ingen vet varför. När jag ringer min pappa och frågar om allt är ok med farmor, så svarar han allt allt är som vanligt. Det är inte vanligt när hon ligger på Näl!!
Min hälsa är inte på topp. Kroppen reagerar på stress ganska starkt igen och jag känner mig lite under isen.
I december tar mitt arbete slut....Det är otroligt ledsamt på två sätt. Naturligtvis för att jag stegar in i en osäker bana igen, men också för att jag trivs så himla bra!! Jag mår bra va att gå till jobbet på morgonen. Tjejerna jag arbetar med....jag har aldrig träffat sådana guldkorn i så ung ålder. Jag kan prata mig varm om deras personligheter! Våran goa köksa är så otroligt fantastisk! Skojfrisk, rak, hjälpande, förstående.
Jag saknar dem fast jag inte har gått än.
Barnen...åh, dessa barn! De har byggt ett stort palats där de bor i mitt hjärta!
Jag vet att inget varar för evigt, jag vet det. Man ska leva i nuet och i nuet mår jag väldigt bra i arbetssituationen. Detta är en erfarenhet som har gjort mig gott. Jag har lärt mig jättemycket och jag har lärt dem också.
Min chef har bjudit med mig till Stockholm i november. MIG!!! Hallå!! Min första reaktion (i huvudet) var, "hur tänkte du nu?" men jag svarade glatt att jag gärna följer med.
Vi åker på en fredag och kommer hem på lördagen. Skitspännande!
Jag är inte så berest pga att jag fegat ur med tanke på min panikångest, så detta är en superstor grej för mig.
Det har alltid varit så tryggt och bra att ta den lätta vägen...att helt enkelt tacka nej till livet och stanna i soffan där inget kan hända mig.
Men nu är det verkligen på tiden att utvecklas!
Helgens bravader
Discot var en hit! Adam dansade tryckare med en av sina klasskamrater. De stog helt ensamma mitt på dansgolvet medans alla andra tittade på. Det var bara de två som vågade. Adam är inte feg direkt!
Naturligtvis blev de vinnare och fick ett pris.
Klockan gick och det var dags att åka hem. Nu var det svart som natten ute och regnigt. När vi har kört en pyttebit på vägen, så dör mitt ljus på bilen. Jäklar vad rädd jag blev! Jag lyckades hitta en avfart där jag kunde komma undan och ringa efter hjälp. Tobbe var ju narutligtvis inte hemma, så han kunde vi stryka från den listan. Men Monica kom och hjälpte mig att lotsa mig hem. Sicken tur!!
Vi fortsatte vårat fredagsmys hemma.
Lördagen började bra. Jag gjorde om i barnens rum för att de skulle få lite mer sitt eget. De delar fortfarande rum och kommer göra det ett tag till.
På eftermiddagen började jag känna mig skum i kroppen. Mådde illa och hade känningar av att min urinvägsinfektion inte hade gett sig. Det fick bli en tur till akuten. Mina prover skickades till labb och svaret får jag på torsdag. De vet inte riktigt vad som är fel, men vi får se. Jag skulle bahndlas som om jag hade urinvägsinfektion i alla fall.
Flabbet växte i mig när läkaren kommer in i rummet och presenterar sig. Han hette Apu!! För er som tittar på The Simpsons vet att han som arbetar i näraffären i den serien heter Apu. Repliken "If you survive, please come again" ploppade upp i skallen på mig!
Passande, eller hur? :-)
Skolfoto.
Allt sker i den tekniska världen nu för tiden, så när vi ska beställa korten gör vi de via en hemsida.
Och detta är kanske inget större problem för vissa, men för mig är det enerverande till 1000!!
Jag satt och beställde klart mitt lilla kortpaket....då jag plötsligt ser att de har lagt ut olika tagningar på barnen.
Man kan alltså välja vilket av dessa kort man vill ha. JAHA!! Men jag har ju redan beställt. Vad händer då? Väljer de ut vilket kort de tycker jag ska ha eller hur funkar det egentligen?
Det verkar ju inte riktigt rätt... Jag fick fort som satan skicka iväg ett mail till detta fotoföretag så jag hoppas att allt löser sig. Men ÅÅÅÅÅ!!!!!
Posten.... Inget att föredra alls?? Eller att man får välja hur man vill ha sin beställning? Men det är klart, då fattar jag väl inte att man kan välja!
Chipp och hej, tom butelj!
En mycket bra lördag!
Där bor min gamle vän, Sofia. Hon är en barndomsvän som sedan flyttade till Örebro.
Här är lite bilder från resan till och från Örebro!
Här hade vi frukoststopp på McDonalds!
Kidsen fick välja vilken leksak de ville (nästan). Detta var en upplevelse!
Nu är vi äntligen framme hos Sofia!! Adam ville såklart bygga ihop sin leksak!
Jaha, här är jag med min vän som jag träffar....tja, vart tionede år eller nåt och detta var den bästa bilden vi fick tillsammans.... Sofia blev ju bra ialla fall!
På vägen hem fick Tobbe köpa sig nya solbrillor. Åh, schåå schnögg alltså!!
Efter cirka 50 mil i en bil, så blir man lätt lite sömnig!
Ja, du Sofia! Det var jättekul att äntligen få träffa dig och se hur ni har det i Örebro!!
Nästa gång får det nog bli lite längre!
Mitt nya lyckorus!
Japp, jag pratar om zumba! Jag blev helt såld på den träningen.
Fy fasen vad roligt det var! Jag fick träna min kropp OCH dansa som jag älskar så in i bänken!
Sen hängde jag inte med på alla steg, men jag gjorde jättebra ifrån mig tycker jag. Det enda kravet tränaren hade på oss, var att om vi inte hängde med på stegen, så skulle vi röra oss ändå. Och det mina vänner, gjorde jag!
Ha ha ha!! Det är en bra träning om man är lite osäker på sin kropp och kanske inte riktigt gillar den. Man lär känna den på ett annat sätt. Sen ser man alla andra kämpa med stegen och alla är lite stela till en början, men efter cirka en kvart in på träningen så rörde alla sig som katter och verkligen kämpade!
Men jag märkte att det är jätteviktigt att dricka med jämna mellanrum, och andas riktigt.
En timme håller träningen på och efter tio minuter så kändes det som om vi hade tränat en halvtimme. Så någon semester är det INTE!
Jag tyckte denna träningen passade mig bra för jag behöver bli mjukare i min kropp, samtidigt som jag blir så glad och mår så himla bra av att dansa!
Våran tränare/instruktör hade en otrolig energi som smittades av till gruppen. Hon hade alltid ett leende på läpparna och berömde oss. Men det gick inte att fuska! Vi skulle göra en övning när vi ställer oss bredbent och går ner som om man skulle plocka upp något på golvet. Detta gjorde jag men inte så långt ner, för jag tänkte att jag kan väl mygla lite.... Aa, eller hur!! Hon pekade på mig med ett stort leende och pekade bestämt ner mot golvet. Jaha, det var alltså bara att pressa lite till och skaka rumpan mera. Ha ha ha!!
Jag har en mycket bra taktkänsla och snappar upp snabbt hur stegen ska vara, men detta var en utmaning, gott folk!
Åh, önskar att klockan kan bli 16.30!!
I väntans tider var det ja.
Ja, här sitter jag med en dubbelsäng som borde bäddas färdigt och en kladdkaka som ska bakas med barnen.
Men vad gör jag? Jo, jag sitter i min väldans goa soffa och lyssnar på torktumlarens sövande ljud och väntar på min
älskade Tobbe som är iväg och köper ny ytterdörr till vårat lilla hus. Vi har bestämt oss för att i vinter ha en dörr som
faktiskt går att stänga utan risk för att karmen följer med.
Vi står i valet och kvalet mellan två modeller.
Jag kände mig riktigt modig idag och sa till Tobbe: "Du får ta den du tycker är finast".
Aaa!!! Never been there, never done that. Detta kan bli lattjo!
Anna släppte på kontrollremmen! Yeay me!!
Nä, nu får jag skärpa till mig. Nu får det bäddas och bakas!
PMS, what`s up with that??
Dessa håller jag på att testa nu, men det tar några dagar innnan det blir nån effekt.
Så här fungerar jag nu..... Inte ok.
Vissa månader går det jättebra, men de flesta är bedrövliga!
Jag säger saker jag inte menar, sedan avskyr jag mig själv för att ha sagt dem.
Stubinen är ungefär en millimeter lång....
Allt jag vill göra är att sova för det tar så mycket på krafterna att vara arg hela tiden.
Sedan när den "roliga veckan" kommer, så blir jag from som ett lamm.
Varför har vi denna skiten för???
Träna så skjortan står rätt ut.
Ha ha ha!! ja, det är ju ialla fall så jag vill ha det.
Men vi får se vad tiden räcker till. Jag skulle börjat dansa zumba i veckan men alla pass var packade.
Nu på söndag, då därimot kör vi!
Nu har jag även varit lite förutseende så jag har även planerat in torsdagen (om en vecka).
Ska bli spännande och se vad det är för någon träning och hur jag känner för den.
En sak är ju helt klar, jag ÄLSKAR att dansa!! När jag hör musik så spritter det i hela kroppen. Och taktkänsla har jag massor, så den biten lär inte bli något större bekymmer.
Det måste till en sån träning för att jag inte ska tröttna....för det gör jag jättefort annars.
Men på söndag får jag se vad det handlar om.
Jag ska även prova ett pass som heter BODY BALANCE. Det är en blandning av pilates och ......eh, ja något mer. man skulle tydligen bli ett med kroppen.
Ska i vilket fall bli spännande. Men på Sportlife har de ju massa regler, vilket an måste ha när det är så många so tränar där. Men det känns lite argt. Det finns straffavgifter allt från 40 kronor till 3800 kronor.
Iii! Undrar om jag har råd att gå in? Nä, skoja bara. klart att det måste vara ordning och reda för sjutton.
En saknad.
Jag bodde på Svedjestråket i Uddevalla och gick på Norrskolan.
Skolan tyckte jag inte var så jättekul, kände mig hela tiden utanför och kände väl aldrig att jag passade in vart jag än vände mig.
Allt jag önskade var en bästis.
En dag så träffade jag en tjej som hade jättefint rött långt hår och fräknar.
Jag minns inte riktigt hur det ena ledde till det andra, men bästisar blev vi. Vi bodde jätteära varandra och lekte hur mycket som helst.
Vi hade "hemligt" ställe i skogen etc etc.
Vi kunde bråka nåt i hästväg för båda två hade en vilja av stål! Och INGEN av oss hade någonsin fel.
Låt mig ge er ett exempel!
Jag älskade gosedjur och dockor vid den åldern, så vi bestämde oss för att ta med dessa på en picknic. Vi hoppade på våra cyklar och drog mot skogen. Där hade vi kul med lek och kakor. När vi sedan skulle cykla hem så blev vi oense om vägen hem. Jag var enveten och proppsade på att vägen till vänster var den rätta vägen och min vän pekade åt höger. Efter mycket sura miner så bestämde vi oss för att separera. Sagt och gjort, jag började trampa åt mitt håll och min vän åt "sitt håll".
Jag cyklade och cyklade och cyklade. Känslan om att jag KANSKE hade haft fel började krypa på mig.
När jag väl fick kik på en väg så visade det sig att jag hade hamnat uppe vid Träminuten.... Alltså fel utav självaste "pip"!
Min vän cyklade hem i godan ro och hade ju såklart varit hemma efter en kvarts trampning. Min tog 3 timmar!
Väl hemma så fick jag erkänna att jag hade haft abasfel, men bara denna gången!
Ja, det var en av många gånger. :-)
Vi käkade gurka med grillkrydda, mölade i oss en hel burk var med Nutella, slickade i oss hockepulver tills tungorna krullade sig. Tröstade varann när tårarna föll i rasande hastighet ner för kinderna och skrattade så vi nästan pissade på oss!
Ja, herregud vad mycket vi har gjort!!
Så en dag när jag och min mamma skulle åka iväg till affären så såg jag min vän komma med en väska och massa annat. För en liten stund så frös hela jag. Jag hade ingen aning om vad som höll på att hända, men ändå så fattade jag på något sett.
Hon förklarade att hon skulle flytta tillbaka till Örebro.... Men vi skulle skriva till varann och åka tåg och ringa.
Hela min värld rasade inom loppet av ett par minuter!
Min allra bästa vän....åkte iväg för gott.
Vi träffades väldigt sporadiskt efter det. Jag ville inte åka och hälsa på henne för jag visste att jag skulle bli så ledsen när jag skulle åka hem igen. Hon kom ner ibland och hälsade på mig en det blev aldrig det samma.
Jag hade turen som fick träffa henne på mitt bröllop, vilket betydde skitmycket! Hon höll tal för mig på efterfesten om våran barndom och hur vrickad jag kunde vara. Jag skrattade så tårarna rann.
Hon sov över hos mig på självaste bröllopsnatten. Ha ha ha!!
Nästa dag när hon skulle åka hem, när jag och Tobbe höll på att städa festlokalen, så kramades vi och hon gick sin väg. Då brast det för mig. När hon gick ut ur huset, så stog jag där med min mopp i händerna och jag bölade så jag inte såg golvet jag höll på att göra rent.
Naturligtvis har hennes liv fortsatt i Örebro där hon lever med sin snälla man och deras fyra fina barn och är nu stolta husägare!!
Mitt liv har ju också rullat på. Jag träffade min Tobbe och vi fick två underbara barn! Även vi är husägare och stormtrivs där vi bor.
MEN någon riktig bästis har jag aldrig haft sen dess.
Patetiskt? Nä, det tycker jag inte. Jag har bara inte hittat en så fantastisk vän som hon var.
Både hon och jag är omringade av fina, goa männsikor, men jag har aldrig riktigt fått det att klaffa till 100%.
Det var och är råg i ryggen på den bruden!!
Go Sofia!! Fortsätt vara DU!!
Strama tyglar.
Våran familj består av 2 vuxna (mamma och pappa) samt två små barn, Adam 8 år och Emma snart 6 år gamla.
Allt går sin gilla gång i vårat hus och vi har inte allt för stora bekymmer. Vi är inte speciellt materiella av oss och är sådana där tråkiga föräldrar som VÄGRAR att köpa in det nya i teknikväg eller den "obligatoriska" studsmattan. Detta utav 2 anledningar. 1: De kan skada sig rejält på denna. 2: För mycket pengar för ingenting.
Ja, och så har vi TV och dataspelsbiten då. Alla barnens kompisar verkar ha allt i teknikväg....Vad gör de när de leker hos varann? Jo, de sitter som små fågelholkar och spelar timme in och timme ut. Men inte när de kommer hem till oss. Där är det utschasning i trädgården, skogen som gäller. Därför har det blivit så att många utav barnens kompisar inte vill leka här utan hellre hemma hos dem själva.
Adam nappar med en gång, för det betyder ju att man kan spela i evigheter då! Och så är han ett litet monster när jag hämtar honom.
Sedan hoppar de flera stycken i samma studsmatta och jag lämnar barnen och ber en stilla bön om att jag ska kunna hämta två hela barn när klockan är slagen.
Kan man som förälder lägga som ett önskemål att de inte hoppar och spelar dataspel? Nä, absolut inte. Det är ju deras hem..eller?
Sedan kommer en till tråkig föräldrabestämmelse....vi äter bara popcorn och dricker saft till lördagsmys. Inget godis, inga chips (ibland chips), men väldigt sällan.
Varför har vi stramat åt tyglarna när det gäller godis då? Vi har ätit MÄNGDER av den skiten i årvis och känner att nu får det minsann vara bra! Både ekonomin och hälsan kommer att bli bättre.
Adam är en sådan människa som blir väldigt förgiftad av sockret, så han mår skit när han ätit och någon mat kommer inte ner till magen. Sedan vi drog in detta äckliga socker, så har han börjat äta riktigt bra. Mardrömmarna har minskat och han har fått mera ork.
Socker ska man ha, men i MÅTTLIGA mängder tänker jag.
Jag känner också av suget efter godis och senast idag, när jag åkte FÖRBI affären, så tänkte jag att en liten chokladkaka inte skulle kunna skada. Men som sagt, jag åkte förbi.
Det är en kämpig period för oss alla i familjen, men vi går igenom samma kamp tillsammans. Då tror jag att det blir lättare.
Heja familjen Forsblad!!
Lycka är flyt!
Ja, nu ska jag skriva ett ordentligt inlägg på min splitter nya blogg.
Idag ska jag berätta om hur otroligt nöjd jag är över tisdagar!
Det är ju så här att mina barn vill dansa och mamma vill träna, GÄRNA på veckorna så helgerna får vara i fred.
Emma startade dansen för tre veckor sedan och älskar detta. Adam blev sugen på dans när han såg Emma snurra runt och rocka med kroppen.
Jag gjorde ett försöka att få in honom i gruppen som är EFTER Emmas på tisdagar. Tanken i mitt huvud var "Yeah right" liksom. Terminen hade redan startat och gruppen är FULL!
Men det måste ha varit min turdag igår för allt flöt på bra. Adam kom in i gruppen efter Emma, och jag, jo jag fick tag i ett Zumba-pass på Sportlife efter Adams danspass.
Visserligen kan vi inte dra fötterna efter oss till min träning, men lite får man väl "pinna på" ändå.
Jag öppnar alltid förskolan på tisdagar och slutar därför klockan 13.00, så den dagen går i träningens tecken.
Och en till sak jag är superglad över!! Jag fick förlängt mitt vikariat ända fram till 23 december!!
Underbart med lite medvind ibland hörrni!
Ny blogg...
Min gamla bloggsida har stängts ner och alla mina inlägg är borta.....
Nu ska jag försöka lära mig att styla till denna bloggen, så nu är den lite tråkig, men ha tålamod.
