Innanför Annas panna!

Ja, var ska jag börja i detta inlägget?

Jag fick gå hem från mitt jobb idag för att jag inte kunde skaka av mig den största migränattacken nånsin!
I fyra veckors tid har jag haft huvudvärk, illamående och yrsel. Ärligt talat så har jag inte tänk jättemycket på det för jag vet hurdan jag är som person. Stressig, hyper, hispig....ja, du fattar nog melodin.
Jag har ett kontrollbehov som inte är av denna värld. Om inte jag gör saker och ting, ja, då blir det ju liksom inte bra förstår du väl!
Jag vet så väl om hur jag fungerar och vad möjliga följder blir om jag inte passar mig, tja, för mig själv helt enkelt. Men lär jag mig?? Ja, en liten stund, men jag glömmer fasligt fort.

Jag arbetar 100 % på, som tur är, en himlans go arbetsplats. En kväll i veckan sitter jag i skolbänken och svettas. Matte B-betyget måste upp annars är jag tillbaka till ruta 1. Utan matte B=ingen högskola. Ingen högskola=inget jobb. Inget jobb=bo i papperskorg! Men nån press har jag absolut inte på mig själv, nähä då!

FAANN!!!!!Hur ska jag ro hem detta i land? Jag har haft en klump i magen inför matten, för jag vet med mig, (jag är realist sörrö!) att jag inte är något mattesnille. Det gör liksom inte saken lättare att det är 12 år sedan jag över huvudtaget satt i skolan.
Det som gör mig lätt förbannad på hela situationen, är varför jag inte kan ha många bollar i luften längre. Jag dukar under lite väl fort. Det känns nästan som om jag är gjord av porslin. jag kraschar sönder, och limmar ihop mig, kraschar isönder, och limmar ihop mig. Ja, du fattar poängen.

Frågan jag ställer mig är, hur ska jag någonsin lyckas få ner kraven på mig själv. Om jag inte klarar matten, vad händer då? Stannar allt verkligen upp då? Jag menar inte att ja ska ta matten med en klackspark, men det är ju inte hela världen om jag inte ror hem den i land, även om jag absolut ska försöka.

I dagsläget när det gäller hemmastudierna, så tar det timvis för mig med en sida. Vi har 9 sidor i veckan ungefär som vi ska tragla hemma. Jag hoppas innerligt att poletten som alla tjatar om ska trilla ner snart....

Sen är det jobbet som vägrar lämna huvudet fast min arbetstid är slut för dagen.
Min familj, mina barn vill jag ju också hinna med ABSOLUT!! Jag har faktiskt tagit ut lite semesterdagar lite här och lite där, för att jag ska kunna avsätta dessa dagar till mina barn. 



Jag skäms som en hund, för det känns som om jag bara nattar dem hela tiden och drar upp dem ur sina varma sängar för det är dags för vardagen ytterligare en dag. Men emellan där då? Nä, då ser de inte röken av mig. Visserligen är ju deras pappa med i bilden och är med dem, men det hjälper inte mina feelings i mitt mammahjärta. Eller jo, det känns jätteskönt att de har en förälder att luta sig mot.
Måndagar är jag alltid sen. Då kommer jag hem när de precis ska somna för natten.
Tisdag, jag då är jag som ett utsketet äpple efter måndagens sena kväll. Det blir en godnattsaga, lite gos, lite uppdatering om deras dag i skolan etc etc. Sen släcker vi lampan och det var dgas för sömn igen.
Onsdag, då är dte jobb hela långa dagen, direkt efter jobbet drar jag min kos till skolan. Där är jag fram till 20.00 och r alltså hemma vid 20.30=barnen är i sina sängar IGEN.
Torsdag, slutar jag visserligen redan klockan 13.00, men då ska ju matteläxan betas av, tvättberget måste minskas, mat ska lagas, barnens läxor ska göras, väskor ska packas etc etc.
Fredagar arbetar jag lite olika tider. Men det är den dagen jag hela tiden längtar till. Ja, det kanske är typiskt svenskt det där med fredagsmys, men det skiter jag i, för då sitter vi och äter gott, tittar på nån film banrne har valt, och vi gör inget annat. Bara sitter och gosar. Det rä de stunderna som jag tankar mig knökfull inför nästa vecka, för då börjar allt om igen. 

Jag försöker absolut se ljusglimtarna i vardagen alltså, så jag håller inte på att bli deprimerad eller nåt sånt, men ibland så kryper frustratinen på mig.

Ja, nu har jag vetilerat lite granna, och det känns väl så där måste jag säga. Se det ljusa i det hela och köra på, det är nog det enda man kan göra faktiskt.