Får jag lov att önska?
Min farmor och farfar är till åren nu och deras hälsa har försämrats i rasande hastighet.
Farmor har fått proppar i hjärnan som har gjort att hon har tappat talet helt och hållet. Hon skriver på sina lappar för att göra sig förstådd.
Hon har fått yrsel som gör att hon faller ofta. Det har blivit många slag mot huvudet vilket resulterar i att hon inte längre är riktigt "med". Hon svävar med blicken och hennes ögon har tappat gnistan. Det var inte förrens igår som jag faktiskt såg att det blänkte till när Emma gav henne en bamsekram!
För farmor, som alltid varit en sådan otroligt social person, så är ju detta med talet så hemskt för henne!
Farfar måste gå med syrgas hela tiden, sova med den etc. Han var med och firade jul med oss hos min bror, och då märkte vi att han inte var allt för pigg, men hans vilja hade övertaget över hälsan.
När min bror körde hem dem sedan på kvällen, så tog det 40 minuter att få farfar ut från bilen in till deras lägenhet.....med syrgasen.
Idag ringde min bror mig och berättade att farfar fick åka akut till sjukhuset igen pga andningen.
Min farfar är en gammal sjöman som alltid har visat en stenhård yta. Man grinar inte, man äter inte frukost i pyjamas etc etc. Mycket auktoritär kan man nog säga. Jag har ALDRIG sett min farfar gråta, inte en enda gång. Men sedan hans andning har försämrats så har han blivit väldigt ledsen. Fy vad hemskt det är att se sin tuffing till farfar vara ledsen.
Min önskan är att de ska få somna in och få frid.....är det hemskt av mig att önska detta?
Det känns som om hela mitt hjärta är fullt av gråsten....
Jul, jul, strålande jul! Eller?
Varje jul så tänker jag på alla barn som inte har detta previlegium att ha en gran, en varm soffa, lite klappar under granen.... Alla dessa barn som dess värre har föräldrar som kanske inte borde ha blivit just det, föräldrar.
Barn som förknippar julen med allt annat än glädje.
En tanke räcker inte, det gör inte en människa glad, men vad tusan ska man göra?
Alla barn har rätt till en härlig jul....ja, till en bra uppväxt överlag.
Hur blev det så att vissa är föräldramaterial medans andra inte ens kan ta hand om sina dammråttor?
"Resan är målet"
Jag har haft en otroligt go lördag!
Barnen skulle till sin mormor denna helgen för massa julpyssel, bak och annat mys tillsammans med sina kusiner.
Tobbe och jag bestämde oss för att göra det vi båda tycker jättemycket om..... sätta oss i bilen och bara köra.
Inte till något speciellt mål utan åka runt och kika på nya ställen, hitta nya vägar och det viktigaste, att PRATA
med varandra ostört. Att få en ordetnlig inblick i varandras liv är jätteviktigt. I vardagen blir det snabba kast vid
spisen/matbordet om barnens skola, fritids, dans. Lite om hur varandras dagar har varit etc. Plastigt kan man väl
säga. Vi hinner inte eller orkar för dne delen att helt och hållet lyssna med båda öronen.
Så denna lördagen var guld värd.
Vi åkte till Sportshoppen i Grebbestad för lite inköp av tröjor och en jacka till mig som jag ska ha på jobbet.
Bara att kunna gå i lugn och ro och dra i lite klädtrasor, prova, känna efter ordentligt....ja, oj så gott!
Bara denna ljuva tystnaden som kan infinna sig i bilen.... ohh, mina öron uppskattade det nog till fullo. :)
Nu har Tobbe åkt till Trollhättan för att mingla med hans pluggpolare från Göteborg (de pluggade till lastbilskort).
Jag, ja, jag sitter i min one piece framför brasan (som Tobbe tände åt mig), och slappar for real kan man säga!
Helt ensam hemma..... Det mina vänner, händer inte allt för ofta!
