Snälla, vad har jag gjort för något ont?!
Jag vill vakna upp imorgon och vara fri från min panikångest!
Jag vill bara leva mitt liv som en normal människa!
Vad har jag gjort för något ont!?
Amen!
Det gäller att hålla i hatten minsann!
I måndags så hade jag ett möte med min chef. Två veckor innan hade jag fått ett mail om denna daten och hon hade skrivit att jag skulle vara lugn för det vara bara positivt!
Men ändå så har jag varit orolig. Tänk om hon skulle tala om för mig att hon skulle plasera om mig till en annan förskola. Ja, massa tankar vandrade i mitt huvud. Men nyheten var att jag får lov att stanna på föskolan jag jobbar på tills den 23 juni!!!! Oh, jag blev så lättad att jag nästan började gråta. Jag älskar att gå till jobbet (fast ibland vill man ju bara dra täcket över huvudet). Jag har arbetat på MÅÅÅÅNGA förskolor, men ALDRIG en sådan här härlig. Personalen är toppen, föärldrar är gosiga och barnen, ja dessa barn!!
Men så var det det här med den däringa självkänslan! På vägen till jobbet, efter mötet med chefen, så satt jag och fick en klump i magen. Tänk om inte mina arbetaskollegor ville detta nu då....shit, undrar hur de kommer reagera när jag kläcker detta för dem. Men vid närmare tanke så fattade jag att min chef redan hade pratat med dem.
Så den känslan gick fort över.
Livet svänger kan man säga!
Huvudet på spiken
Ditt huvud är ditt hem – möblera det.— Arabiskt ordspråk
Det var allt för idag!
Post är bara så kul!
Tänk vad glad man bli av lite böcker, hörrni!
De böcker som ligger i övre raden kom idag! De andra tre är väl använda kan man säga!
Vilken känsla!
Jag besökte en affär (för att komma ut bland folk efter sjukan). jag gick där och lullade för jag letade inte efter något särskilt.
Det var en hel del kunder som gick i djupa disskutioner om gardiner, tavlor och allt annat. Ja, man kan väl säga att det var en hel affär full av pyntfascister! Ha ha ha!!
"Harklar mig", i alla fall, när jag gick där bland alla hyllor så ser jag på en man som sitter på en vilostol. han påminde väldigt mycket om ett kräk jag en gång råkat ut för. Eller en gång, snarare i två års tid.
Min gamla chef... Han tittar upp för han undrar väl vem det är som klackar runt i sina skor så det stör honom.
När hans blick når mitt ansikte så kastar han snabbt ner blicken i stengolvet och där stannar den. Han trivs inte i denna situationen! Jag därimot, finner mig i situationen och väljer att INTE titta bort. Jag känner hur mina steg blir lite provoserande för de saktar ner.
Jag tittar på honom och sniker honom så min höft kommer när hans axel. Han rycker till och jag skiner upp som en sol!
JAG HADE ÖVERTAGET!!!!
Ja, han hatar mig mer än pesten själv men det får stå för honom, stackarn.
Jag fortsatte min "tittashopping". Men av någon anledning så fanns det så otroligt mycket fina saker vid just de hyllorna där han satt, och jag var ju faktiskt där för att titta, eller hur?!
Jag kommer på mig själv att mitt hjärta slår helt normalt och jag finner en känsla av tillfredsställelse i kroppen.
Inombords så skrattade jag lite elakt...ja, du vet...MOAHAAHAHA!!!!!!
Ja, vad säger man....1-0 till MIG!!
Jobba, jobba, jobba.
Jag håller på, som några vet, på att arbeta stenhårt med min självkänsla.
Vissa dagar går det bättre, och vissa sämre, så är det bara.
Idag har jag tagit mig mycket tid till att läsa om självkänsla på nätet. Jag har tre kanonbra böcker hemma som jag plöjer igenom med jämna mellanrum, och tre till är på väg hem till mig.
Men att ta reda på mer råd, få reda på hur andra upplever den värld vi lever i hjälper mig.
För det första så känner jag mig inte så himlan ensam i mitt problem, för det andra så lär jag mig hur andra väljer att arbeta upp sin självkänsla.
Jag har ett otroligt stort och bra SJÄLVFÖRTROENDE, men en usel SJÄVKÄNSLA.
Jag kan alltså, helt ogenerat prata med främmande som kända människor, skratta och stå i, MEN i mitt huvud så rullar tankarna "Undrar vad denne personen tycker om mitt utseende, hur står jag egentligen, sträck på dig människa (jag), har jag en snorkråka som rymt, ser jag dum ut när jag försöker lyssna?)
Ja, si så där, hela tiden. Hur mycket tror du att jag hinner uppfatta av själva samtalet? Hur bra lyssnare är jag när jag är så otroligt självupptagen? Jag är självupptagen på ett jättedåligt sätt. Mycket tvivel, mycket tvivel...
Vissa dagar, då går jag rak i ryggen och tycker att jag är en kanonhäftig människa. Jag tvivlar inte allt för mycket på mig själv dessa dagar.
Jag önskar bara att de var fler.
När jag gick hos min superduktiga psykoteareput inne i Uddevalla, så fick jag jättemycket hjälp med att stärka mig som person. Att försöka sänka kraven på mig själv och faktiskt se till vad jag har gjort och inte tvärtom. Jag var en mycket långsam elev måste jag säga.
I och med min dåliga självkänsla, så har jag svårt att se mitt värde som människa. Jag har väldigt lite vänner, för jag kan inte förstå varför människor vill vara min vän. I stället för att påbörja en vänskap så puttar jag bort folk, isolerr mig när det börjar "utveckla sig". Jag klarar inte av det utan jag känner mig mest bara jobbig hela tiden.
Jag vill så gärna bli lärare, jag vill så gärna se världen men jag törs inte hela vägen fram.
Jag är rädd för att jag ska misslyckas. Det vill jag inte vara med om.
Och ännu värre, tänk om jag lyckas! Herregud!! Vilka krav jag får på mig då. Tänk och komma till jobbet en dag, och får reda på av chefen att de har sett igenom min bluff. Att jag bara är....jag....och ingen duktig lärare.
Jag är i ett stort behov av att vara "fröken duktig". Jag är någon när jag har gjort något kanon, inte annars.
Hinner jag inte med det jag lovat för någon annan eller mig själv så lägger jag i en till växel. Jag klarar inte av att INTE fixa det jag lovat. Hur skulle det se ut? Då ser jag ju ännu mera ut som ett misslyckande.
Jag jämför mig dagligen med andra människor. Detta gör ju att jag aldrig lyckas hitta MIG SJÄLV. Vad jag tycker om för kläder, musik, livvstil etc etc.
Pluss att jag jämför mig bara med människor som är i den tiden i livet som jag vill vara. Men för at jag ska komma dit så måste jag sluta tvivla på mig själv hela tiden.
Detta slåss jag med varje dag och jag ka inte för mitt liv förstå varför jag känner så här.
Om jag tänker efter riktigt hårt så har jag min familj som står bakom mig till 100%. De vänner som jag puttat bort, håller sig vid kanten och väntar på att jag ska säga något. Såkallade "vilande vänner".
Jag får mycket beröm och komplimanger för mitt arbete, min personlighet. Men jag tar inte in det. Jag kan inte.
För tänk om jag tar ner muren, säger "tack så mycket" och de skrattar och säger "Ha! Trodde du på det eller?!"
Nä, ve och fasa säger jag bara.
Att bli sjuk, att vara till besvär är något som skrämmer mig. Därav panikångesten.
Gud förbjude om jag skulle behöva gå ut från bion, och då störa de som tittar. Tänk och bli sjuk på en resa där folk måste hjälpa mig, tänk vad jag förstör för dem.
Nä, så stort värde har jag inte som människa att jag bara kan gå runt och bli sjuk så där och ställa till det för andra. (Hörde ni sarkasmen?)
Jag vet att det är tramsigt, men det är mitt bagage i livet. Och jag arbetar varje dag med att tömma den på trosor och kalsonger.
Jag måste sluta skämmas hela tiden och sträcka på mig. En dag kommer jag kunna det, men nu är inte den dagen.
Bla bla bla.....
Idag blev jag tvungen att ta det lilla lugna för jag fick den där gosiga magsjukan inatt.
Så idag har det varit jag och soffan mot världen kan man nog säga. :)
Jag har en hel del som tynger mina axlar nu för tiden.
Vi kan börja med en jäkligt ansträngd relation till min mamma. Jag har en person i mitt liv som ständigt tittar med missnöjda ögon, kläcker de mest ofattbara saker. Jag upplever henne som en kackerlacka i mitt hår som jag inte kan skaka av mig! Förbannat!!
Min farmor ligger på Näl för att hon tuppar av hela tiden. Ingen vet varför. När jag ringer min pappa och frågar om allt är ok med farmor, så svarar han allt allt är som vanligt. Det är inte vanligt när hon ligger på Näl!!
Min hälsa är inte på topp. Kroppen reagerar på stress ganska starkt igen och jag känner mig lite under isen.
I december tar mitt arbete slut....Det är otroligt ledsamt på två sätt. Naturligtvis för att jag stegar in i en osäker bana igen, men också för att jag trivs så himla bra!! Jag mår bra va att gå till jobbet på morgonen. Tjejerna jag arbetar med....jag har aldrig träffat sådana guldkorn i så ung ålder. Jag kan prata mig varm om deras personligheter! Våran goa köksa är så otroligt fantastisk! Skojfrisk, rak, hjälpande, förstående.
Jag saknar dem fast jag inte har gått än.
Barnen...åh, dessa barn! De har byggt ett stort palats där de bor i mitt hjärta!
Jag vet att inget varar för evigt, jag vet det. Man ska leva i nuet och i nuet mår jag väldigt bra i arbetssituationen. Detta är en erfarenhet som har gjort mig gott. Jag har lärt mig jättemycket och jag har lärt dem också.
Min chef har bjudit med mig till Stockholm i november. MIG!!! Hallå!! Min första reaktion (i huvudet) var, "hur tänkte du nu?" men jag svarade glatt att jag gärna följer med.
Vi åker på en fredag och kommer hem på lördagen. Skitspännande!
Jag är inte så berest pga att jag fegat ur med tanke på min panikångest, så detta är en superstor grej för mig.
Det har alltid varit så tryggt och bra att ta den lätta vägen...att helt enkelt tacka nej till livet och stanna i soffan där inget kan hända mig.
Men nu är det verkligen på tiden att utvecklas!
