Innanför Annas panna!

Tobbe har fått jobb på ett åkeri, so far everything is all right. Efter några dagars arbete kommer det fram att hans nya jobb är förknippat med mitt förflutna. Ett förflutet som jag får dras med varje dag i minnen. Jag har känt en lycka över att det hela har känts mer och mer avlägset....tills igår. Jag hade nog hellre tagit en rejäl knogmacka rätt i nyllet än vad som  kom fram igår. Det känns som om jag aldrig kommer gå fri från det...
Jag har haft en stor ångestkänsla i magen sen dess och kan inte skaka av mig den.





Jag har haft svårt att äta, svårt att slappna av och har värk i mina axlar för jag omedveten spänt mig.
Jag vill inte ha någon som helst koppling till denna händelse, någonsin, men vad fasen ska man göra?? Nu är det som det är.

Jag vet faktiskt inte vad jag är rädd för, jag vet inte ens om jag är särskilt rädd, kanske bara frustrerad över att jag aldrig kan bli fri från skiten!

Åh!! Det retar mig!!!

Detta inlägget vet jag inte hur jag ska skriva, faktiskt. Hur jag än uttalar mig så trampar jag på alla tio tår. Men jag måste verkligen skriva av mig för det känns som om hur jag än vrider och vänder på mig, så är ingen nöjd. Frågan som jag ställer till mig själv är, vad gör jag för fel eftersom jag ALDRIG, verkligen ALDRIG lyckas göra något rätt?!
Jag arbetar och kämpar så jäkla hårt att försöka arbeta som en förskollärare, fast jag "bara" är en barnskötare. Allt jag gör tar tusen år längre pga att jag samtidigt måste läsa på om hur jag ska gå till väga eftersom jag inte läst på högskolan.
På mina lediga stunder hjälper jag min farmor och farfar med bankärenden, handling, städ, promenader etc. Samtitgt ska jag ha mitt eget hem under stenhård kontroll, barnen ska ha sitt, engelskaläxorna måste göras, annars har jag kastat bort en hel jävla termin till ingen nytta.

Men ändå så lyckas jag inte att göra rätt (jo, på jobbet). Jag har bestämt mig för att släppa hemmets alla måsten och fokusera mig på det viktiga just nu. Nämligen barnen (fast de är viktiga JÄMT) och mina studier. Mina studier är otroligt viktiga för mig, för jag behöver dem samt att det känns som det är det enda jag har som är MITT, bara MITT. Jag tycker det är kul och jag är jäkligt bra på engelska. Men så klart så ska jag bli himla mycket bättre under terminens gång. Men det är inte populärt att jag inte sköter hemmet som en jäkla hemmafru. Det skapar sura miner... Samtidigt som man ska ro hem allt i land med jobb, barn, studier, så ska man vakna varje jävla helvetes dag med ett strålande leende och alltid vara så satans stöttande!

Jag är EN människa som redan nosat på den jäkla "väggen" som alla tjatar om. Jag vill inte dit igen, men det är förbannat nära nu. Jag känner det i mig och jag vill av hela mitt hjärta dra i handbromsen, men det är precis som om det inte är tillåtet.

När jag kommer hem så vill jag bara vara med barnen, natta dem och sedan gräva ner mig i min engelska. INTE gräva ner mig i ett jävla diskberg, tvättberg, måsten! Går världen under om disken får stå en dag? NEJ för fan!! Det har slutat störa mig, och det känns så gott att ÄNTLIGEN ha nått dit. Det har tagit mig flera år, att skaka av mig denna hemska "perfekta livsstilen". och när jag äntligen lyckas, då är det helt plötsligt inte ok.

Som sagt, jag är jäkligt trött på min livssituation och jag ska lösa den på ett eller annat sätt.