Innanför Annas panna!

Ja, lite så känner jag just at the moment! Jag mår bara sämre och sämre ju fler dagar som går. Sömnen blir hackig pga att jag vaknar upp och känner hur jag ska spy och jag har ett enträget illamående, men det kommer inget. Jag kallsvettas och är kokhet om vart annat. Natt in och natt ut. Det är liksom bara att rida ut stormen.

Jag kan inte äta stekt mat längre för då bränner det som eld i magen, så den måste kokas hädanefter. Hur gammal är jag egentligen? 105???

 

I allt jag gör, stressar jag. ALLT!!! Jag går på promenader...stressar.....jag kör bil.....stressar....pysslar med barnen....stressar.....klipper gräsmattan......stressar......pratar i telefon.....stressar.....lagar mat.....stressar.....äter maten.....stressar.....läser bok......stressar.

 

Helt jäkla sinnessjukt!! Men jag lyckas inte sluta, varva ner. Hjärnan går på högvarv konstant. Jag försökte meditera häromdagen, men fick sluta för jag fick jätteäckligt hjärtrus (kan man nog kalla det för i brist på annan förklaring).

 

Nu börjar jag bli toktrött på detta. Ska jag inte klara av nåt? Förutom att sitta still och glo in i en beige vägg?? Fast det är klart, det stressar mig väl också.

Jag glömmer saker, är lite lätt likgiltig vissa dagar, medans vissa dagar är jag jäkligt skarp. Hur kommer det sig? Vad har jag gjort annorlunda då?

 

Idag är en pissdag. Jag sitter i soffan under en filt och kollar på "Jönssonligan"-marathon. Varför? För att magen bränner som eld och jag mår illa så fort jag rör på mig.

Jag mådde jättebra när jag vaknade imorse, inte tillstymelse till magkatarr. Men så skulle Emma skjutsas till kalas, Adam ville leka med en kompis, mamma skulle komma och hälsa på en snabbis, tvätten ska tvättas, det ska ju packas för barnens skola på måndag. Frukten ska ju inhandlas, det ska bäddas rent i sängarna. Sen hade det inte gjort ont om golven fick lite såpa på sig, nej då.

 

Det som skrämmer mig , bortsett från att jag är världens tråkigaste mamma, är att tempot lär inte bli lugnare på högskolan. Och där kan man inte vara hemma för lite magkatarr, det är liksom bara att hålla käft och gå dit.

Ja, fy fan, jag är rätt orolig för min hälsa ska jag ärligt erkänna.

 

På tisdag får jag ringa vårdcentralen för jag behöver nog någon slags terapi för stressen igen.

Jag har fått kanonhjälp en gång i tiden.....men vad tusan hjälpte det när jag ändå inte lyckas få till det? Jag inser att jag behöver göra ändringar i mitt liv, absolut, men jag fattar inte vad för sorts ändringar än.

 

Jag tro att alla mina problem bottnar i att jag ska vara så jävla duktig hela tiden, och är jag inte det, så är jag inte så mycket värd. Detta tänket måste bytas ut, men det är verkligen inte så lätt. Det är ett invant tänk som har naglat sig fast rejält. Men det är bara jagsom kan ändra på det, och jag försöker, men det känsn som att, innan jag har fixat den biten, så har min hälsa havererat totalt.