Innanför Annas panna!

Våran familj består av 2 vuxna (mamma och pappa) samt två små barn, Adam 8 år och Emma snart 6 år gamla.

Allt går sin gilla gång i vårat hus och vi har inte allt för stora bekymmer. Vi är inte speciellt materiella av oss och är sådana där tråkiga föräldrar som VÄGRAR att köpa in det nya i teknikväg eller den "obligatoriska" studsmattan. Detta utav 2 anledningar. 1: De kan skada sig rejält på denna. 2: För mycket pengar för ingenting.

Ja, och så har vi TV och dataspelsbiten då. Alla barnens kompisar verkar ha allt i teknikväg....Vad gör de när de leker hos varann? Jo, de sitter som små fågelholkar och spelar timme in och timme ut. Men inte när de kommer hem till oss. Där är det utschasning i trädgården, skogen som gäller. Därför har det blivit så att många utav barnens kompisar inte vill leka här utan hellre hemma hos dem själva.
Adam nappar med en gång, för det betyder ju att man kan spela i evigheter då! Och så är han ett litet monster när jag hämtar honom.
Sedan hoppar de flera stycken i samma studsmatta och jag lämnar barnen och ber en stilla bön om att jag ska kunna hämta två hela barn när klockan är slagen.

Kan man som förälder lägga som ett önskemål att de inte hoppar och spelar dataspel? Nä, absolut inte. Det är ju deras hem..eller?

Sedan kommer en till tråkig föräldrabestämmelse....vi äter bara popcorn och dricker saft till lördagsmys. Inget godis, inga chips (ibland chips), men väldigt sällan.  

Varför har vi stramat åt tyglarna när det gäller godis då? Vi har ätit MÄNGDER av den skiten i årvis och känner att nu får det minsann vara bra! Både ekonomin och hälsan kommer att bli bättre.

Adam är en sådan människa som blir väldigt förgiftad av sockret, så han mår skit när han ätit och någon mat kommer inte ner till magen. Sedan vi drog in detta äckliga socker, så har han börjat äta riktigt bra. Mardrömmarna har minskat och han har fått mera ork.

Socker ska man ha, men i MÅTTLIGA mängder tänker jag.

Jag känner också av suget efter godis och senast idag, när jag åkte FÖRBI affären, så tänkte jag att en liten chokladkaka inte skulle kunna skada. Men som sagt, jag åkte förbi.
Det är en kämpig period för oss alla i familjen, men vi går igenom samma kamp tillsammans. Då tror jag att det blir lättare.

Heja familjen Forsblad!!