Innanför Annas panna!

När jag var i 9-årsåldern så träffade jag min bästa vän!
Jag bodde på Svedjestråket i Uddevalla och gick på Norrskolan.
Skolan tyckte jag inte var så jättekul, kände mig hela tiden utanför och kände väl aldrig att jag passade in vart jag än vände mig.
Allt jag önskade var en bästis.

En dag så träffade jag en tjej som hade jättefint rött långt hår och fräknar.
Jag minns inte riktigt hur det ena ledde till det andra, men bästisar blev vi. Vi bodde jätteära varandra och lekte hur mycket som helst.
Vi hade "hemligt" ställe i skogen etc etc.

Vi kunde bråka nåt i hästväg för båda två hade en vilja av stål! Och INGEN av oss hade någonsin fel.

Låt mig ge er ett exempel!
Jag älskade gosedjur och dockor vid den åldern, så vi bestämde oss för att ta med dessa på en picknic. Vi hoppade på våra cyklar och drog mot skogen. Där hade vi kul med lek och kakor. När vi sedan skulle cykla hem så blev vi oense om vägen hem. Jag var enveten och proppsade på att vägen till vänster var den rätta vägen och min vän pekade åt höger. Efter mycket sura miner så bestämde vi oss för att separera. Sagt och gjort, jag började trampa åt mitt håll och min vän åt "sitt håll".

Jag cyklade och cyklade och cyklade. Känslan om att jag KANSKE hade haft fel började krypa på mig.
När jag väl fick kik på en väg så visade det sig att jag hade hamnat uppe vid Träminuten.... Alltså fel utav självaste "pip"!

Min vän cyklade hem i godan ro och hade ju såklart varit hemma efter en kvarts trampning. Min tog 3 timmar!
Väl hemma så fick jag erkänna att jag hade haft abasfel, men bara denna gången!

Ja, det var en av många gånger. :-)

Vi käkade gurka med grillkrydda, mölade i oss en hel burk var med Nutella, slickade i oss hockepulver tills tungorna krullade sig. Tröstade varann när tårarna föll i rasande hastighet ner för kinderna och skrattade så vi nästan pissade på oss!

Ja, herregud vad mycket vi har gjort!!

Så en dag när jag och min mamma skulle åka iväg till affären så såg jag min vän komma med en väska och massa annat. För en liten stund så frös hela jag. Jag hade ingen aning om vad som höll på att hända, men ändå så fattade jag på något sett.

Hon förklarade att hon skulle flytta tillbaka till Örebro.... Men vi skulle skriva till varann och åka tåg och ringa.

Hela min värld rasade inom loppet av ett par minuter!

Min allra bästa vän....åkte iväg för gott.

Vi träffades väldigt sporadiskt efter det. Jag ville inte åka och hälsa på henne för jag visste att jag skulle bli så ledsen när jag skulle åka hem igen. Hon kom ner ibland och hälsade på mig en det blev aldrig det samma.

Jag hade turen som fick träffa henne på mitt bröllop, vilket betydde skitmycket! Hon höll tal för mig på efterfesten om våran barndom och hur vrickad jag kunde vara. Jag skrattade så tårarna rann.
Hon sov över hos mig på självaste bröllopsnatten. Ha ha ha!!

Nästa dag när hon skulle åka hem, när jag och Tobbe höll på att städa festlokalen, så kramades vi och hon gick sin väg. Då brast det för mig. När hon gick ut ur huset, så stog jag där med min mopp i händerna och jag bölade så jag inte såg golvet jag höll på att göra rent.

Naturligtvis har hennes liv fortsatt i Örebro där hon lever med sin snälla man och deras fyra fina barn och är nu stolta husägare!!
Mitt liv har ju också rullat på. Jag träffade min Tobbe och vi fick två underbara barn! Även vi är husägare och stormtrivs där vi bor.

MEN någon riktig bästis har jag aldrig haft sen dess.
Patetiskt? Nä, det tycker jag inte. Jag har bara inte hittat en så fantastisk vän som hon var.
Både hon och jag är omringade av fina, goa männsikor, men jag har aldrig riktigt fått det att klaffa till 100%.

Det var och är råg i ryggen på den bruden!!

Go Sofia!! Fortsätt vara DU!!