Bla bla bla.....
Mm, det är precis vad jag har haft ett bra tg nu. Jag arbetar 100% och jag har inte haft energin på länge att sätta mig ner och skriva av mig.
Idag blev jag tvungen att ta det lilla lugna för jag fick den där gosiga magsjukan inatt.
Så idag har det varit jag och soffan mot världen kan man nog säga. :)
Jag har en hel del som tynger mina axlar nu för tiden.
Vi kan börja med en jäkligt ansträngd relation till min mamma. Jag har en person i mitt liv som ständigt tittar med missnöjda ögon, kläcker de mest ofattbara saker. Jag upplever henne som en kackerlacka i mitt hår som jag inte kan skaka av mig! Förbannat!!
Min farmor ligger på Näl för att hon tuppar av hela tiden. Ingen vet varför. När jag ringer min pappa och frågar om allt är ok med farmor, så svarar han allt allt är som vanligt. Det är inte vanligt när hon ligger på Näl!!
Min hälsa är inte på topp. Kroppen reagerar på stress ganska starkt igen och jag känner mig lite under isen.
I december tar mitt arbete slut....Det är otroligt ledsamt på två sätt. Naturligtvis för att jag stegar in i en osäker bana igen, men också för att jag trivs så himla bra!! Jag mår bra va att gå till jobbet på morgonen. Tjejerna jag arbetar med....jag har aldrig träffat sådana guldkorn i så ung ålder. Jag kan prata mig varm om deras personligheter! Våran goa köksa är så otroligt fantastisk! Skojfrisk, rak, hjälpande, förstående.
Jag saknar dem fast jag inte har gått än.
Barnen...åh, dessa barn! De har byggt ett stort palats där de bor i mitt hjärta!
Jag vet att inget varar för evigt, jag vet det. Man ska leva i nuet och i nuet mår jag väldigt bra i arbetssituationen. Detta är en erfarenhet som har gjort mig gott. Jag har lärt mig jättemycket och jag har lärt dem också.
Min chef har bjudit med mig till Stockholm i november. MIG!!! Hallå!! Min första reaktion (i huvudet) var, "hur tänkte du nu?" men jag svarade glatt att jag gärna följer med.
Vi åker på en fredag och kommer hem på lördagen. Skitspännande!
Jag är inte så berest pga att jag fegat ur med tanke på min panikångest, så detta är en superstor grej för mig.
Det har alltid varit så tryggt och bra att ta den lätta vägen...att helt enkelt tacka nej till livet och stanna i soffan där inget kan hända mig.
Men nu är det verkligen på tiden att utvecklas!
Idag blev jag tvungen att ta det lilla lugna för jag fick den där gosiga magsjukan inatt.
Så idag har det varit jag och soffan mot världen kan man nog säga. :)
Jag har en hel del som tynger mina axlar nu för tiden.
Vi kan börja med en jäkligt ansträngd relation till min mamma. Jag har en person i mitt liv som ständigt tittar med missnöjda ögon, kläcker de mest ofattbara saker. Jag upplever henne som en kackerlacka i mitt hår som jag inte kan skaka av mig! Förbannat!!
Min farmor ligger på Näl för att hon tuppar av hela tiden. Ingen vet varför. När jag ringer min pappa och frågar om allt är ok med farmor, så svarar han allt allt är som vanligt. Det är inte vanligt när hon ligger på Näl!!
Min hälsa är inte på topp. Kroppen reagerar på stress ganska starkt igen och jag känner mig lite under isen.
I december tar mitt arbete slut....Det är otroligt ledsamt på två sätt. Naturligtvis för att jag stegar in i en osäker bana igen, men också för att jag trivs så himla bra!! Jag mår bra va att gå till jobbet på morgonen. Tjejerna jag arbetar med....jag har aldrig träffat sådana guldkorn i så ung ålder. Jag kan prata mig varm om deras personligheter! Våran goa köksa är så otroligt fantastisk! Skojfrisk, rak, hjälpande, förstående.
Jag saknar dem fast jag inte har gått än.
Barnen...åh, dessa barn! De har byggt ett stort palats där de bor i mitt hjärta!
Jag vet att inget varar för evigt, jag vet det. Man ska leva i nuet och i nuet mår jag väldigt bra i arbetssituationen. Detta är en erfarenhet som har gjort mig gott. Jag har lärt mig jättemycket och jag har lärt dem också.
Min chef har bjudit med mig till Stockholm i november. MIG!!! Hallå!! Min första reaktion (i huvudet) var, "hur tänkte du nu?" men jag svarade glatt att jag gärna följer med.
Vi åker på en fredag och kommer hem på lördagen. Skitspännande!
Jag är inte så berest pga att jag fegat ur med tanke på min panikångest, så detta är en superstor grej för mig.
Det har alltid varit så tryggt och bra att ta den lätta vägen...att helt enkelt tacka nej till livet och stanna i soffan där inget kan hända mig.
Men nu är det verkligen på tiden att utvecklas!
Kommentarer
Trackback
