Miss Jekyll and miss Hyde...
Här har vi en tjej som älskar allt vad livet har att erbjuda!
Men just nu är hon inne i en period där livet är väldans orättvist mest hela tiden.
Det måste ta på krafterna att, hela dagarna, gå runt och känna sig illa behandlad, orättvist behandlad, att ingen någonsin lyssnar på henne, alla är jättedumma mot henne.
Hon tycker det mesta är pinsamt, så hon vågar inte riktigt vara HON liksom. Hon går in i en roll, mer. Rollen består av en tjej som är ca 15 kanske, och den rollen kliver hon in i när hon inte förstår instruktioner av olika slag eller helt enkelt inte känner sig bekväm i situationen. Då sätter hon ena handen i sidan, den andra viftar hon med samtidigt som hon ser fullkomligt "clueless" ut ,putar ut med rumpan och tuggar låtsastuggummi och börjar knasflabba.
Detta är hennes sätt att tackla situationer hon inte trivs med riktigt, det är solklart, men jag tycker så synd om henne. Det är inte kul att se sitt barn slåss med sin osäkerhet. När man är 6 år, så har man med all säkerhet ingen aning om vem man är som individ. Mycket är jobbigt och det ställs krav på dem som för dem är jättesvåra att uppnå.
Det stackars flickebarnet har fått sin koncentrationsförmåga av sin ömma moder....
Man kan prata med henne om allt möjligt, och helt plötsligt så ser man i hela hennes ansikte att hon plötsligt befinner sig någon helt annan stans. När jag sedan frågar henne om hon hängde med på vad jag förklarade, så skrattar hon nervöst och går därifrån. Ber jag henne upprepa vad jag sagt (för att liksom kolla av om hon lyssnade på något), så blir hon totalt vansinnig! För hon kan inte återberätta vad jag sagt och det tycker hon är jättepinsamt och jobbigt. Det är klart att hon vill visa respekt gentemot den som talar till henne....men fasen, fantasin tar ett grabbatag i hennes arm och drar iväg med henne!
Jag undrar så, vad man som förälder kan göra för att hjälpa henne....
Jag tycker 6-års åldern är en riktig prövning i föräldarollen, helt klart.
Samtidigt så har jag läst och läst om dessa jäkla perioder som de går igenom, "det är en period vettu".... Ja, det är en period, men hur kan man underlätta denna period för de små? Det är inte alltid lätt att veta hur man ska bemöta när dessa utbrott kommer, eller hur man kan förhindra dem. Hur ska jag kunna förstå när jag trycker på en knapp" och drar igång brandalarmet Emma?
Hon har blivit väldigt "pappig" nu, så hon är extra känslig de kvällar när pappa åker med lastbilen. Hon säger ofta till mig att "Du förstår inte som pappa gör!", om vi "kommer ihop oss" om något. Hon fullkomligt älskar att "hänga" med pappa. De snickrar tillsammans, hon är med honom i garaget...kort sagt, där Tobbe är, är Emma. :-)
Hon mår väldigt bra va att vara med pappa, för han är bra på att bemöta henne. han är mycket lugnare än mig, så han kan lugna ner henne bra mycket bättre än jag kan. Mitt och Emmas humör är ungefär likadant. Vill bara tillägga att både jag och Emma är Skorpioner.... Istället för att bygga ut huset, som vi gör, så kanske vi skulle satsa på att bygga ett TILL hus istället. :-)
Nä, skämt åsido, men ibland så kolliderar vi här hemma, och då är det ett stort plus för Emma att pappa har en lugn axel som hon kan luta sig mot. Och det märks på Emma att hon tycker det är jobbigt när pappa sover i lastbilen.
Att vara förälder är absolut det svåraste jobbet man någonsin kan åta sig! No shit!
Oh, what a night!
Tjoflöjt! vilken kväll jag hade igår kväll!
Anette bjöd hem mig och Monica på en myskväll med mat och dricka. Jag var lite sen för Adams kalas "drog ut på tiden". Men är det inte så, att fint folk kommer sent? ;-)
Jag kom minsann i rättans tid, för maten var färdiggrillad och bubblet var framme! Ja, man tackar!
Allt smakade kalasgott!
Lagom trött efter att ha haft huset fullt med folk hela dagen, slarvat lite med maten, så slog bara välkomstbubblet rejält!
När vi tre damer träffas, så är det inte långt till skratten vill jag lova! Herregud!
Här har vi självaste värdinnan, Anette! Det är helt och hållet hennes fel att jag mår som jag mår idag. ;-)
Alkoholen har väl kanske börjat kicka in ju då.... :-))
Här bjuds det på Irish Coffee, ser gott ut, men vad tusan! Det är ju kaffe i, så det fick jag hoppa över.
Anette visar hur man gör med ett sugrör och sprutgrädde! Och Monica är en idel elev!
Tusen tack tjejer för en jättekul kväll!!
Min fina 9-åring!
Jösses, jösses vad tiden går. Det är en mening som sägs ofta av mänskligheten....och det är väldans sant.
Livet bara susar förbi tack vare alla måsten som kommer med vuxenlivet. Det är svårt att verkligen vara här och nu i alla lägen. Därför är det så himla gott att sätta sig ner och titta i barnens alla fotoalbum och deras "Första året"-bok,och blicka tillbaka på alla framsteg barnen har gjort, vad de har varit med om etc. :-)
Ja, och igår fyllde lillemannen 9 år. Efter sommaren kommer han gå sista året på lågstadiet...
Adam fullkomligt ÄLSKAR lego! I alla dess former! Hna hade gjort en mycket seriös önskelista till sina kära morföräldar, minsann. Han hade klippt ut bilder på de lego han önskade sig och limmade fast dessa bilder på ett A4-papper. Inga som helst missförstånd på detta sätt, eller hur?! Smart!
Man måste ju sätta sin gamle morfar och Bella i arbete också!
En styck lillasyster var ju med och firade denna stora dag såklart!
Lite bad. lite slapp. lite krabbisar.
Efter en dag full med en massa måsten, som klippning av gräsmattan, trimmning, städning etc i den stekheta värmen, så drog vi ner till Hällebäck för lite kvällsbad och krabbfiske.
SÅ GOTT!!
Jag undrar just hur jag bar mig åt för att få bilderna så här tokiga....
Gud, ge mig styrka!!
Ja, typ så känner jag i nuläget!!
Idag gjorde jag det valet att inte gå in i en mataffär med en totalt hysterisk dotter, utan vi får helt enkelt äta kvällsmat/frukost utan mjölk så tar vi nya tag imorgon.
Vad kan ha utlöst denna underbara situation kanske du sitter och funderar över. Jo, det ska jag berätta för dig. Hon ville ha en dricka i affären och det hade jag gjort klart för henne att det inte blir någon sådan för vi har smarrigt vatten i kranen. JAG VIIILL HAAA!!!! JAG DÖR AV TÖRST JU!!! DU ÄR JÄTTEDUM MOT MIG!!! MAN FÅR INTE LÅTA BARNEN VARA TÖRSTIGA!!!!
I detta fallet så kvittade det vad jag sa, inget fungerade. Hon hade låst sig totalt och när det blir så med min lille tjej, då finns det inget annat än att avbryta uppdraget och styra kosan hemåt igen.
En trött mamma+en hysterisk dotter=ÅKA HEM
Bättre handlingslycka imorgon!
Nu säger vi god natt och som det låter här hemma så tror jag de kommer sova gott. :-)
Drömmar KAN bli verklighet!
Jajamänsan hörrni!
Nu har jag ju avslutat mitt vikariat på Högås förskola, vilket har varit så himla bra för mig! Jag har spenderat 8 månader tillsammans med tre fantastiska arbetskompisar! Tre individer som har gett så mycket av sig själva. Jag har mått väldigt bra under dessa månaderna, och jag har vuxit som person och har vågat ta steget att läsa på komvux, göra högskoleprovet samt att söka in på högskolan igen.
Det var otroligt jobbigt att säga hej då till alla barnen, föräldrar och kollegor den 29 juni, men så är det....inget varar för evigt. Jag hade en ryggsäck fullknökad med hopp om framtiden och vänliga ord och minnen från ärliga människor. Så jag var väldigt nöjd!
Som grädde på moset fick jag otroligt fina presenter av barnen, föräldrarna och mina arbetskompisar! Gåvor som jag kommer ha hur länge som helst! :-)
Ja, semestern började i början av juli, men det var fullständigt omöjligt att varva ner. Jag gick ju och väntade på svar från högskolan väst, jag.
Den 12 juli.....då kom "domen". Jag hade kommit in!!! Men jag satt där framför datorn och fattade noll, kan man väl säga. Det var så overkligt.... Min dröm hade alltså gått i uppfyllelse.... Jaha...Eh, och nu då? Hjälp!! Vilka krav jag kände med en gång! Vill jag verkligen detta? Jag kan ju tacka nej genom att trycka på det lilla ordet.... Men nix pix, det blev ett klick på JA. Studielånet är beviljat, vilket är skönt på ett sätt, men trögt på ett annat. Men så är det. Har man ingen stenrik pappa att snylta på så får det bli denna bittra verklighet. ;-)
Så den 20 augusti, då är det första dagen på Högskolan för mig.... (sväljer nervöst)
Hm....undrar vad jag ska ha för "rygga"? Jag ska ju pendla, så den måste ju vara praktisk....
En ljugpotta eller en "nervis", det är frågan.
Ja, detta är ett återkommande frågan hos familjen Forsblad. När Adam var 6 år kom det "lögner" ur munnen så fort han öppnade den och nu är det Emmas tur. Hennes fantasi skenade iväg andra terminen i Förskoleklassen.
Anledningen till att jag sätter " vid ordet lögner, är för att jag undrar om det verkliegn är just det, lögner. Kan en 6-åring verkligen ljuga för egen vinnings skull? Jag, som förälder, tog mig en stor titt på mig själv i dag morse när jag vaknade och började dagens funderingar. Hur bemöter jag Emma när hon "ljuger"? Är det jag som är skälet till att hon drar rövare? Jag menar, vågar hon inte säga som det är pga mitt humör, min reaktion? Ja, jag kom fram till i alla fall att jag ska VERKLIGEN försöka tänka 10 steg längre i nästa "lögn"situation, den saken är klar!
Jag har "googlat" en hel del om detta och blir bara mer snurrig i bollen. Det finns så många olika åsikter, tankar och utlåtande (naturligtvis). Som förälder är det svårt att veta hur jag ska bemöta henne i dessa situationer, för jag vill visa henne respekt och ge henne tryggheten och känslan av att hon KAN berätta för mig....men samtidigt så blir det kaos inom mig för jag vill inte att hon ska "komma undan" med sina påhitt. Hon ommer alltid hem från skolan och beklagar sig över att hon aldrig får vara med, alla är dumma, ingen tyckte hon målade fint etc etc. Jag har suttit i möten med hennes lärare och de säger att detta inte stämmer. Hon har alltid kompisar och hon är en "ärligt" glad tjej i skolan och på fritids. De berättade också för mig att hon drar även "rövarehistorier" i skolan men gör inte så stor affär av det hela. Detta är tydligen en vanlig "åkomma" för 6-åringar. Det må så vara, men hur tusan förklarar jag för henne vad som hennes medmänniskor uppfattar som lögn och som hon uppfattar som sant?
Det stod på google att en 6-åring som "ljuger" är en smart unge, har kanonbra fantasi. Kanon! MEN hon hittar inte på berättelser om att hon har varit på månen och ska dit nästa vecka igen, utan hon hittar på om hur personer har varit mot henne etc. Det känns som om hon förösker säga något fast det blir så stort....och det kanske är stort för henne, det kan ju bara hon känna och vem är jag som tro mig ha rätten att tillrättavisa hennes känslor och upplevelser?
Någon som har blivit klokare under sina år med barn?
