Miss Jekyll and miss Hyde...
Här har vi en tjej som älskar allt vad livet har att erbjuda!
Men just nu är hon inne i en period där livet är väldans orättvist mest hela tiden.
Det måste ta på krafterna att, hela dagarna, gå runt och känna sig illa behandlad, orättvist behandlad, att ingen någonsin lyssnar på henne, alla är jättedumma mot henne.
Hon tycker det mesta är pinsamt, så hon vågar inte riktigt vara HON liksom. Hon går in i en roll, mer. Rollen består av en tjej som är ca 15 kanske, och den rollen kliver hon in i när hon inte förstår instruktioner av olika slag eller helt enkelt inte känner sig bekväm i situationen. Då sätter hon ena handen i sidan, den andra viftar hon med samtidigt som hon ser fullkomligt "clueless" ut ,putar ut med rumpan och tuggar låtsastuggummi och börjar knasflabba.
Detta är hennes sätt att tackla situationer hon inte trivs med riktigt, det är solklart, men jag tycker så synd om henne. Det är inte kul att se sitt barn slåss med sin osäkerhet. När man är 6 år, så har man med all säkerhet ingen aning om vem man är som individ. Mycket är jobbigt och det ställs krav på dem som för dem är jättesvåra att uppnå.
Det stackars flickebarnet har fått sin koncentrationsförmåga av sin ömma moder....
Man kan prata med henne om allt möjligt, och helt plötsligt så ser man i hela hennes ansikte att hon plötsligt befinner sig någon helt annan stans. När jag sedan frågar henne om hon hängde med på vad jag förklarade, så skrattar hon nervöst och går därifrån. Ber jag henne upprepa vad jag sagt (för att liksom kolla av om hon lyssnade på något), så blir hon totalt vansinnig! För hon kan inte återberätta vad jag sagt och det tycker hon är jättepinsamt och jobbigt. Det är klart att hon vill visa respekt gentemot den som talar till henne....men fasen, fantasin tar ett grabbatag i hennes arm och drar iväg med henne!
Jag undrar så, vad man som förälder kan göra för att hjälpa henne....
Jag tycker 6-års åldern är en riktig prövning i föräldarollen, helt klart.
Samtidigt så har jag läst och läst om dessa jäkla perioder som de går igenom, "det är en period vettu".... Ja, det är en period, men hur kan man underlätta denna period för de små? Det är inte alltid lätt att veta hur man ska bemöta när dessa utbrott kommer, eller hur man kan förhindra dem. Hur ska jag kunna förstå när jag trycker på en knapp" och drar igång brandalarmet Emma?
Hon har blivit väldigt "pappig" nu, så hon är extra känslig de kvällar när pappa åker med lastbilen. Hon säger ofta till mig att "Du förstår inte som pappa gör!", om vi "kommer ihop oss" om något. Hon fullkomligt älskar att "hänga" med pappa. De snickrar tillsammans, hon är med honom i garaget...kort sagt, där Tobbe är, är Emma. :-)
Hon mår väldigt bra va att vara med pappa, för han är bra på att bemöta henne. han är mycket lugnare än mig, så han kan lugna ner henne bra mycket bättre än jag kan. Mitt och Emmas humör är ungefär likadant. Vill bara tillägga att både jag och Emma är Skorpioner.... Istället för att bygga ut huset, som vi gör, så kanske vi skulle satsa på att bygga ett TILL hus istället. :-)
Nä, skämt åsido, men ibland så kolliderar vi här hemma, och då är det ett stort plus för Emma att pappa har en lugn axel som hon kan luta sig mot. Och det märks på Emma att hon tycker det är jobbigt när pappa sover i lastbilen.
Att vara förälder är absolut det svåraste jobbet man någonsin kan åta sig! No shit!
Kommentarer
Trackback
